I Sudan ser ingen europé dig dö - "Ska den tillfälliga asyllagen permanentas?" Med den frågan inledde Agenda avsnittet om migration - i praktiken flyktingpolitik - under partiledardebatten i söndags.
Varken Stefan Löfven eller Gustav Fridolin kunde säga ett bestämt nej.
Löfven mumlade om eventuell framtida EU-lagstiftning och konstaterade att det därför "inte går att lämna svar nu. "
Det är naturligtvis ett mardrömsbesked att ge i tv. Orsa kompani lovar ingenting bestämt. Men det är, tyvärr, det hederliga att göra, för risken är uppenbar att EU förbjuder permanenta uppehållstillstånd. Det framgår av den uppsjö av förslag som EU-kommissionen spottat ur sig det senaste halvåret och som nu börjar förhandlas.
Den bärande - goda - tanken är att likforma asylpolitiken i alla medlemsländer. På så vis vill man hindra så kallad "asylshopping" och i förlängningen få stopp på den nedåtgående spiral vi sett, där länder bjuder under varandra för att slippa flyktingar.
Problemet är att det inte är de generösa systemen som står som förebild, för att uttrycka det försiktigt. Nej, för att undvika en kapplöpning mot botten, ska alla ner på botten. Permanenta uppehållstillstånd blir då olagliga - något den svenska regeringen till sin heder nu uttryckligen motsatt sig (3 oktober).
Och då ska man komma ihåg att detta är kommissionens idéer. De är inga flyktinghökar. Risken är stor att många länder sätter sig på tvären och driver fram än hårdare regler.
Löfven återkom i debatten gång på gång till idén om omfördelning av flyktingar inom unionen. Andra länder måste ta sitt ansvar, som det brukar heta. Om detta är de flesta partier helt överens. Att peka på EU är nämligen ett enkelt sätt att slippa ta ansvar själv.
Men visst är det en fin dröm! Den solidariska unionen, som öppnar famnen för flyktingarna och löser sina demografiska problem på ett bräde.
EU-kommissionen la också, lite på spekulation, fram en idé i april om en närmast helt överstatlig asylpolitik, där flyktingar skulle söka skydd i EU som helhet och sedan omplaceras solidariskt inom unionen. Men den mötte sådant motstånd att den bums hamnade i papperskorgen.
Ajöss sköna drömmar.
Den stora europeiska "lösningen" är en helt annan: Flyktingkrisen ska hanteras genom att osynliggöras. Det ska ske genom fler Turkiet-avtal. Afrikanska länder ska tvingas och mutas att dels ta tillbaka sina egna utvisade medborgare, dels stoppa flyktingar redan i sina egna länder - så att de aldrig kan sätta fot i Europa. I skrivande stund reser Angela Merkel till Niger, Mali och Etiopien i detta syfte.
Ett annat exempel såg vi i förra veckan, när Afghanistan utpressades att börja ta emot utvisade afghaner i utbyte mot 200 miljoner euro i bistånd. På så sätt förflyttas EU:s yttre gräns i praktiken långt utanför unionen. Det är i och för sig inget nytt: visumkrav och transportörsansvar håller redan effektivt folk borta.
Minns ni chilenarna? De kunde sätta sig på flyget till Sverige. Exjugoslaverna också, inledningsvis, innan ett panikartat svenskt visumtvång satte p för det.
Nu drunknar folk i stället i Medelhavet.
Med ett system av buffertstater tar man ett steg till och hoppas kunna slippa jobbiga tv-bilder på döda barn och upprörda humanister som demonstrerar på gatorna.
I Sudan ser ingen europé dig dö.