Ingen dager synes än - Varför gör inte Sverige som Tyskland, undrade dåvarande kollegan Alexandra Ivanov hösten 2015. Och avsåg ett pågående arbete där man utifrån olika scenarier om hur stor asylinvandringen skulle kunna bli, undersökte vilken påfrestning det skulle kunna innebära när det gällde bostäder, skolplatser, vård och annat. Man förberedde sig. Räknade ut vad delstaterna hade för kapacitet för mottagning. Avsatte pengar för kostnader som förväntades uppstå. Gjorde planer för att få in uppemot en kvarts miljon barn i det tyska skolsystemet. Tog höjd.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Jo, det borde Sverige ha gjort också, vilket jag skrev om igår på första advent. Vi borde ha talat om prislappar. Tidigare ledarskribentkollegan Sanna Rayman var såvitt jag minns den första som väckte frågan om de rejäla påslag för migrationsområdet som förvisso gick att se i budgeten redan hösten 2014, men utan att någon politisk kommunikation följde om saken. Det är självklart att invandring är en resurs - som liksom andra resurser kan användas väl, eller förslösas. Inget av det vi ser i svensk inrikespolitik och verklighet har "bara hänt". Sverige väljer själv vilka incitament det ställer upp för denna resurs utnyttjande. Och var kostnaderna ska uppstå.
Idag skriver jag om det här med jobb. Efter nio år har bara hälften av de nyanlända kommit arbete. Somliga av dem kommer inte att jobba här överhuvudtaget. Det är inte rocket science. Hur väl den nyanlända kan matcha behoven på arbetsmarknaden är en ekvation som bygger på kunskaper, språkförmåga och ambition hos den nyanlända, liksom arbetsmarknaden och dess funktionssätt. Det finns lågt hängande frukter och sådana som svårligen kan nås. Men det blir rätt mycket fallfrukt, för att fortsätta metaforen. En studie från Fores påpekar att svenskar inte diskriminerar mer än andra, men våra oflexibla regelverk gör att det blir en tendens till att arbetsgivarna anställer sådan kompetens man känner igen. Så man riskminimerar. Frukten förblir oanvänd och kostar dessutom att hantera.
Migrationspolitiken har alltid varit politisk dynamit. Det är inte för inte som statsrådsansvaret för migration ibland har kallats "katapultstol". Tvärvändningar, ryckighet och oförutsägbarhet har präglat dess historia. Breda överenskommelser är av godo - när de inte är av ondo. För det finns ju också bakåt exempel på hur gamla järnaxlar likväl som nya lättfotade har bidragit till att upprätthålla system som i längden inte gått att försvara rättsligt eller moraliskt.
Dessutom frestar frågorna som få andra på de politiska relationerna. "Fler sådana segrar - och Miljöpartiet är definitivt förlorade", skrev DN:s analytiskt och retoriskt vassa Viktor Barth-Kron i veckan. Han syftade på uppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet om de ensamkommande unga för vilka man nu tillskapar ett undantag från den "ordning-och-reda-politik" som man annars tävlar med Moderaterna om.
Glada miljöpartister har synts sedan dess i sociala medier, där budskapet är att man tar hem en grön och moralisk seger. Det som inte talas lika högt om är att man samtidigt har fått ge avkall på en tidigare framhållen grundposition; nämligen att Sverige ska hålla fast vid den mer restriktiva linjen om att hålla asylmottagandet i paritet med EU:s miniminivå. Den som man tidigare sagt att man ska ompröva 2018. MP sålde den mer principiella positionen till förmån för en "seger" som inte är mer uppenbart framgångsrik än att alla de som arbetar med de ensamkommande, känner sig bedrövade och förvirrade.
Ingen dager synes än, trots att vi passerat första advent. Det krävs mycket för att få rätsida på den situation vi har försatt både andra och oss själva i.