Regeringen Löfven och den värdelösa ursäkten - EU-minister Ann Linde var först i regeringskansliet med att underskatta säkerhetsläckan. Hon har tidigare fått försvara sig mot uppgifter om att information om flyktingkrisen stoppades.
Och om regeringen Löfven söker en ursäkt för handlingsförlamningen 2015 så finns det en - men den är omöjlig att använda.
I början av hösten 2015 märks ingenting på Stefan Löfven och hans ministrar av den kommande flyktingkrisen. Krisen som strax därefter får den S-ledda regeringen att fullständigt överge sin flyktingpolitik.
En analys belyser ett ämne ur flera infallsvinklar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Löfven har senare sagt att han litade på Migrationsverkets senaste prognos. Men enligt en utredning i våras fanns det redan tidigt information i regeringskansliet om att prognosen underskattade flyktingströmmarna.
"Det är inte orimligt att anta att beredskapen i Regeringskansliet och i andra myndigheter hade varit högre i början av hösten om kunskapen om att juliprognosen hade blivit inaktuell hade spritts", skriver utredningen.
Viktig information fastnade enligt utredningen någonstans i regeringskansliet alltså. Känner någon igen den beskrivningen?
Den som ledde regeringens krishantering 2015 var inrikesminister Anders Ygemans statssekreterare Ann Linde, som har tillbakavisat utredningens beskrivning och sagt att "vi agerade när vi skulle agera".
I torsdags berättade DN att det var Ann Linde som i september 2015 fick information om att Säpo var "mycket oroliga" över Transportstyrelsens planer på outsourcing. Och som i november samma år fick veta att Säpo rekommenderade ett omedelbart stopp för outsourcingen.
Linde, som numera är EU-minister, bekräftar också, i en TT-intervju i torsdags, andra ministrars uppgifter om hur informationen spreds i regeringskansliet. Anders Ygeman fick veta i januari 2016, och Stefan Löfven först ett år senare.
Det är ingen tillfällighet att Ann Lindes namn dyker upp igen, hon satt som statssekreterare på en av regeringens viktigaste funktioner.
En av Stefan Löfvens första åtgärder som statsminister var nämligen att flytta ansvaret för krishantering från statsrådberedningen till justitiedepartementet.
"Statsministern har valt att skärpa krisberedskapen i Sverige genom att ha ett samlat ansvar för ordning, säkerhet och krisberedskap under inrikesministern på Justitiedepartementet" har Anders Ygeman förklarat i riksdagen.
Att det förut låg närmare statsministern själv var delvis ett resultat av erfarenheter från regeringen Perssons misslyckade hantering av tsunamin, men Stefan Löfven bröt alltså med den ordningen.
I en artikel som SvD publicerade i onsdags ifrågasätter nu topptjänstemän i tidigare regeringar - både borgerliga och socialdemokratiska - att statsminister Stefan Löfven inte skulle ha nåtts av informationen om läckaget på Transportstyrelsen förrän i januari 2017.
En tjänsteman resonerar i artikeln så här: Skulle Stefan Löfven ändå inte ha informerats i just det här fallet, så kan det bero på att hans underlydande medvetet valt att skydda statsministern - genom att hålla honom oinformerad - eller att man har underskattat frågans betydelse.
I det första fallet kan den nya organisationen, där ansvaret för krishanteringen flyttats bort från statsministern, ses som en förklaring till att Stefan Löfven inte fick information.
Det kan till och med - i alla fall av politiska motståndare - beskrivas som att reformen har som syfte att skydda statsministern mot de risker det innebär att direkt ansvara för krishanteringen. Det är inte heller Stefan Löfven som har hotats med misstroende och tvingats avgå.
Om förklaringen i stället är att regeringskansliet underskattade frågan så kunde ju flyktingkrisen vara en ursäkt.
I jämförelsen med den hotande "systemkollapsen" framstod händelserna på Transportstyrelsen - för de överbelastade krishanterarna på justitiedepartementet - kanske som mindre alarmerande.
Men den ursäkten går inte att använda, för man får inte göra missbedömningar som rör rikets säkerhet. Och regeringen hade ju själv i så fall skapat den organisation som inte klarade belastningen.