Absolut alla bör se Skörheten - Genom att ha modet att filma sig själv när hon mår som sämst sätter regissören Ahang Bashi ljuset på psykisk sjukdom. Och är det egentligen hon som är sjuk? Är det inte snarare det samhälle som sopar det jobbiga under mattan som borde ha en sjukdomsdiagnos?
Vi närmar oss slutet av Ahang Bashis dokumentär när hon landar i formuleringen:
Vem har bestämt att det är någonting sjukt med att få panikångest? Egentligen kanske känslorna som vi känner är mer friska. Att faktiskt reagera på saker, att vara skör snarare än att aldrig falla.
Hennes ord lättar upp stämningen i gruppterapirummet betydligt. Och efter att ha följt hennes djupdykning i familjens förflutna, i den historia som hennes föräldrar och syskon har skjutit åt sidan, är det inte utan att jag ger henne rätt. Driven av sina återkommande panikångestattacker har Ahang Bashi till slut kommit fram till att inte följa sin pappas råd att sluta fokusera på de mörka molnen på himlen hela tiden. Hon börjar gå i terapi, både enskilt och i grupp, för att försöka förstå varför hon, som är så älskad, mår som hon gör.
Ahang Bashi sätter sina släktingar framför kameran, får sin storasyster - som var 13 år när familjen flydde från Iran till Sverige - att erkänna att hon fortfarande känner sig ledsen när hon tänker på den tiden. Eftersom mammans fokus var på 2,5-åriga Ahang, som slutade äta när de kom till det nya landet, inte på flickan som precis klivit in i tonåren. Storasystern börjar gråta när hon berättar om det, men försöker, precis som då, vifta undan sina känslor.
Innan Ahang Bashi börjar sitt researcharbete vet hon inget om familjens oro för henne som liten. Nu lägger hon ett pussel som får henne att förstå varför hon mår som hon mår. För att vara svag är Ahang Bashi förvånansvärt stark. Och i soffan mittemot erkänner hennes mor att hon och pappan för att inte oroa barnen gav sken av att de 1,5 åren på flyktingförläggningen var ett slags vistelse på en semesterort.
"Skörheten" är en viktig film på många olika plan. Både för att den, tack vare regissörens mod att våga filma sig själv när hon mår som sämst, hjälper oss att förstå vad psykisk sjukdom är med alla sina lager - till exempel att det går att skratta mellan ångestattackerna. Men också för att den ställer skärpan på det trauma som så många svenskar har upplevt - det att tvingas ryckas upp med rötterna och fly till ett helt nytt land. Ahang Bashi tillhör den generation iranier som kom till Sverige under 1980-talet i efterdyningarna av den iranska revolutionen. Familjen etablerade sig väl i det nya landet, sladdbarnet Ahang flyttade hemifrån tidigt och lovordades för sin tragikomiska debutdokumentär "Paradiset" som skildrar en iransk kvinnas upplevelse av den svenska vården på ett ålderdomshem där ingen i personalen talar persiska.
I 20-årsåldern drabbades Ahang Bashi av sina första panikångestattacker, ofta i samband med att hon skulle resa någonstans. Hon förstod dem inte först, skämdes för sitt lidande när det fanns så många andra som hade det värre - skuldkänslor så essentiella när det kommer till psykisk sjukdom men ändå så sällan skildrade tidigare.
Ahang Bashi är trött på att må dåligt, på att fråga sig "ska det alltid vara så här?". Vilket är samma reaktion som hennes mamma ger uttryck för när dottern ännu en gång ringer och gråter och hennes instinktiva svar är: "Nej, inte igen". Nidbilden av att orsaken till psykisk sjukdom ofta går att härröra till bräckliga familjeförhållanden kommer här på skam. Snarare skildrar "Skörheten" hur den mjuka flanellfilt som de medberoende sveper runt den drabbade hjälper till att vidmakthålla skevheten. Men vem gör inte allt för att hjälpa en dotter, en syster, en vän som mår så dåligt att hennes liv inte känns värt att leva?
Alla, precis alla, bör se den här filmen.