Ai Wei Wei har många kaniner i sin hatt - Poeten Yang Lians och konstnären Ai Weiweis röster är oumbärliga i en värld där människor fördrivs och tvingas gå i exil. I en nytolkning av Yangs poesi samt i en samtalsbok mellan de två kinesiska vännerna betonas lekfullhetens betydelse i konsten.
De flyktingströmmar som oroar världen i dag, som de mellanamerikanska vandringarna norrut mot Mexiko och USA eller folkströmmarna från Nordafrika och Syrien, är inte unika i historien. Nyligen högtidlighölls exempelvis 80-årsminnet av den spanske poeten Antonio Machados död i Collioure nära spanskfranska gränsen. Han dog ungefär samtidigt som en halv miljon av hans landsmän tvangs lämna Spanien. På dödsbädden lär han ha lämnat i från sig en minimal sista dikt: "Dessa azurblå dagar och denna sol i barndomen".
En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Så enkelt kan man sammanfatta den naturliga nostalgi som alla i tid och rum fördrivna måste känna, oavsett de konkreta omständigheterna bakom exilen.
En som har poängterat vikten av att hålla både det allmänmänskligt existentiella och det specifikt materiella i huvudet är den kinesiske poeten Yang Lian. som nu på bara några månader har utkommit med två rika tolkningsvolymer på svenska. Till den ambitiösa långdikten "Koncentriska cirklar" (anmäld 17/12 2018 i SvD) läggs nu i översättning av Erling Hoh "Ett lyckligt spökes anteckningar", ett generöst urval ur fyra diktsamlingar från åren 1989 till 2002. Det är omtumlande och ganska fordrande läsning, där himlens blå, skelettets vita, nattens svarta och blodets röda kanske är de viktigaste färgklangerna. Hans kosmos är ett oavbrutet sönderfallande presens, där extrema bildkollisioner och metaforiska katalyser skapar en visuell händelserikedom som graviterar kring landsflykt, saknad, förlust och död.
Sedan Yang i och med massakern på Himmelska fridens torg 1989 hamnade i exil från Kina har han framtonat som en av sitt lands mest betydande poeter, mycket medveten om både det egna landets traditioner och den klassiska såväl som modernistiska västerländska diktning hans poesi också tydligt står i skuld till, om än inte på något enkelt vis. Den djupa skillnaden mellan alfabetena gör att frågan om vad en poetisk bild i en kinesisk dikt är, inte kan besvaras bara genom hänvisning till västerländska modernistiska strömningar som imagismen eller surrealismen.
Det inbördes beroendet mellan originalitet och traditionsmedvetenhet inom ett konstnärskap som Yangs är bara ett av många exempel på den estetiska erfarenhetens dubbla och ibland paradoxala väsen. För att kunna förnya konsten måste man vara medveten om traditionen; för att ha något att säga andra som konstnär måste man ha något att säga sig själv; för att kunna adressera sig själv måste man vara kluven och uppleva ett avstånd till sig själv. Och så vidare.
Yang Lian och Ai Weiwei är just nu på Sverigebesök. I tisdags framträdde de på Författarscenen på Malmö stadsbibliotek i ett samtal med Daniel Birnbaum.
Yang Lian läste ur sina diktsamlingar på Anti i Malmö i onsdags och på Littfest i Umeå i fredags. Under lördagen deltog poeten i ett samtal med översättaren Anna Gustafsson Chen och Per Bergström vid Rámus förlag på Littfest.
Måndag den 18 mars kl 18 avslutas Sverigeturnén med ett samtal i Palmesalen i ABF-huset i Stockholm mellan Yang Lian och den svenske poeten Magnus William-Olsson.
Samtidigt med urvalet av Yangs poesi utkommer nu också "Konst och människa", en liten samtalsbok mellan Yang och hans vän, den internationella konststjärnan Ai Weiwei, som ju också har haft svårigheter med den kinesiska regimen, suttit fängslad och tidvis varit berövad sitt pass. I denna bok är det mest Ai som för ordet, medan Yang ställer frågor och försöker avlocka sin vän förklaringar av den egna konsten såväl som personliga vittnesbörd.
Ai gör sitt bästa för att övertyga oss om att han är en man som vet vad han håller på med. Samtidigt vill han gärna framstå som spontan och inte alltför fyrkantig och beräknande. Under de rapsodiska och inte särskilt djupsinniga, men ändå intressanta samtalen om viktiga verk av Ai, som "Fairy tale", "Human flow" och "Law of the journey", prövar han ett flertal hållningar. Han kan säga egendomligheter som: "Man kan välja att inte vara konstnär, men man kan inte tillåta sig att få problem med sin intellektuella förståelse av världen. " Mot detta vill man invända att förundran väl ändå är en av de viktigaste konstnärliga drivkrafterna. Den som aldrig får "problem" med sin förståelse av världen är nog själv ett problem.
Men Ai har många kaniner i sin hatt. Ibland låter han som ett sterilt kulturradikalt orakel utan andra intressen än att tematisera människorättsfrågor. Men sedan lyfter han fram en rad andra aspekter av det mänskliga skapandet. Frågan om konstens politiska relevans blir därmed rikt nyanserad. Även om människans tendens att dela in sig i grupper gör att politiken, som han säger, alltid kommer att finnas, så betyder detta inte att alla gruppindelningar är politiskt fruktbara eller ens relevanta. Framför allt blir inte en konst som utgår från gruppindelningar automatiskt politiskt relevant bara av den anledningen.
Så under samtalets gång växer han i mina ögon. Mot bakgrund av att som liten ha bevittnat sin fars förnedring i tvångsarbete under kulturrevolutionen betonar han lekfullhetens betydelse och behovet av att gestalta motsägelser. Det är en sak han har gemensamt med Yang, vars poesi visserligen kan ses som ett dystert katakresmaskineri som är en benkvarn som är ett liktåg, men som också innehåller strofer av ljuvlig förtätning och subtilt graciösa rader. En av mina favoriter är diktsviten "Masker och krokodiler", där Yang kan tala med serenitet om ansiktets förgänglighet och med glimten i ögat mobilisera krokodilsläktet som en sorts det egna poetiska språkets inre Nemesis, en opålitlig, eventuellt fatal kraft med drag av svårflörtad lurendrejare:
I natten där du sitter ensam
kryper alldeles för många krokodiler tyst upp på land
som dikter man inte kan röra vid
En poet som kanske vänder sig i sin grav för att höra bättre vad Yang och Ai säger i samtalsboken är romaren Ovidius, upphovsmannen till den väldiga mytdikten "Metamorfoser". Förvandlingarnas betydelse både för vitaliteten och för konstansen inom konsten betonas av båda. Konstens beständighet handlar, säger Ai, om att den oavbrutet kullkastar sig själv.
Och det är just i kraft av den oavbrutna förvandlingen som Yangs dikter lyckas framställa människan som samtidigt efemär och full av gränslöst rika, ur varandra växande världar. Ais oberäknelighet och hans sociala engagemang är två sidor av det faktum att ingen kan dö åt den andre och inte heller födas åt någon annan. Båda rösterna känns oumbärliga i en global situation där en del makthavare kan agera som om vissa barndomsminnen av himlens blå och solens sken vore mer värda än andra.
Tf