Ät råa ägg 116 åriga Emmas råd för långt liv - Emma Morano är jordens äldsta levande människa. Om en vecka fyller hon 117 år. Hon har tre råd för att leva länge: ät två råa ägg om dagen, ta en skvätt konjak och förbli ogift. SvD har fått ett exklusivt möte med mänsklighetens långlevare i norra Italien.
PALLANZA Emma sitter på sängkanten med plirande ögon och händerna i knät. Hon har två stickade tröjor, blommigt förkläde och varm pläd över axlarna för att hålla värmen i det kylslagna rummet. Men kylan verkar inte störa henne, inte heller det skarpa ljuset från höstsolen som skiner in genom fönstret. Den enda som stör henne är att hon inte får äta fler kex just nu, utan uppmanas stoppa i sig lite köttfärs också.
- Jag vill ha kex. Biscotti. Nu. Ge mig kexen, muttrar hon.
Men sedan suckar hon och börjar peta i sig den råa köttfärsen på tallriken med fingrarna, såsom hon alltid äter den. Till detta dricker hon ljummet kamomillte. Sedan är hon mätt och nöjd, och vill gärna ha en pratstund. Hon skiner upp när vi överlämnar en vit orkidé. Vilken energi för en människa som är 117 år, tänker jag. Och vilken glädje att se henne så pigg, efter månaders väntan på att hon ska acceptera en intervju.
Emma Morano är den äldsta levande människan på jorden. Hon är född den 29 november 1899 i Civiasco i norra Italien, och den enda kvar i världen som upplevt tre sekler. Hon är också en av de tio dokumenterat äldsta personerna som någonsin levat. På väggen i hennes rum hänger certifikat från Guiness rekordbok, "världens äldsta levande person", och gratulationsbrev från påven Franciskus på 116-årsdagen och Italiens forna president Giorgio Napolitano.
Det svindlar för ögonen när man tänker på hur mycket Emma varit med om och bevittnat. Första världskriget, andra världskriget, fascismen, industrialiseringen, tv:ns födelse, upptäckten av antibiotika. Plus den moderna tiden med globalisering, klimatförändringar och nya folkmord. Samt tio påvar. När Emma föddes levde fortfarande Giuseppe Verdi. Själv säger hon att "jag är lika gammal som bergen häromkring".
- En del tror inte att jag är såhär gammal. Trams, säger jag till dom. Åk till Civiasco där jag är född och prata med borgmästaren. Det har dom gjort. Han sa att det visst stämmer, säger Emma bestämt.
Mänsklighetens äldsta är överhuvudtaget väldigt bestämd och resolut. Men också mycket optimistisk och vansinnigt envis, berättar hennes hjälpreda Margherita som numera sover hos Emma om nätterna. Framtill 115 år bodde Emma ensam i sin enrummare med kök i staden Pallanza. Fem stentrappor upp på en liten bakgata invid kyrkan vars tunga klockor slår varje timme dygnet runt. Här har hon bott i 26 år.
Det är en anmärkningsvärt spartansk boning, långt från välutrustade och komfortabla äldreboenden. Förutom stentrappornas 33 steg finns varken värme eller toalett i lägenheten. I sovrummet som Emma numera aldrig lämnar finns ett gammalt element som inte längre fungerar. När vi erbjuder att köpa henne ett nytt skakar hon på huvudet, "elen kostar för mycket". I stället har hon flera lager tröjor på sig och sängen är fylld med tjocka filtar och täcken. Bredvid står en tunna där hon gör sina behov, och duschar gör hon inte sedan ungefär tio år tillbaka. Men hon är hel och ren och händerna är sammetslena.
- Hon vägrar att ha blöja, då blir hon bara liggande. Hon vill gå upp själv och sköta sina behov. Och hon säger att vattnet gör ont på hennes hud. Så jag tvättar bara hennes hår en gång i veckan, säger Margherita.
Precis så vill Emma ha det. Hon vill leva enkelt och i lugn och ro utan komplikationer och krav. Ungefär som hennes liv har varit - efter att hon lyckats sparka ut sin misshandlande man för snart 80 år sedan. Det var ett synnerligen olyckligt äktenskap, berättar hon. Egentligen ville hon gifta sig med sin fästman - men han skickades till fronten under första världskriget och dödades. Återstod Giovanni som hävde ur sig att "antingen gifter du dig med mig eller så dödar jag dig".
De fick en son strax före andra världskriget 1937, men pojken dog bara sju månader gammal. Året efter fick Emma nog av misshandeln och kastade ut maken. Hon blev därmed den kanske första i det katolska Italien som separerade från sin man. Skilsmässa var givetvis uteslutet.
- Jag skaffade jobb som väverska på fabrik och lärde mig att klara mig själv. Arbetet var tungt och fysiskt hårt. En del tyckte jag var tokig som jobbade. Men jag hade ett rum och egen enkelsäng. Det var bättre att vara själv. Jag mådde bra så, säger Emma med klar blick.
Så flöt livet på, tills hon gick i pension för drygt 60 år sedan, samma år som tv:n kom till Italien. Fast hon ville fortsätta vara aktiv, och jobbade i en skolbespisning i Pallanza tills hon fyllde 75 år.
De senaste 40 åren har hon tagit det lite lugnare, men är fortfarande klar i huvudet. Hörseln är skraltig och tandprotesen vill hon inte använda längre. Men hon har ett järnminne och kommer särskilt ihåg hur hon smet ut för att dansa med sin syster för hundra år sedan.
- Mamma kom och hämtade oss. Hon gav oss lite smisk, hon ville inte att vi skulle ut och roa oss. Men vi hade ju så roligt, minns Emma med ett finurligt leende.
Hon är äldst av åtta syskon, och även andra i familjen har levt länge med god hälsa. Mamman blev 95 år, en syster blev 102 år och de andra blev över 80 år. Nu är de borta, och Emma är ensam kvar. Men hon har flera syskonbarn i 70-årsåldern och det yngsta syster-barnbarnsbarnet är hundra år yngre än Emma.
Hennes läkare Carlo Bava som passerar under vårt besök för att ta Emmas perfekta blodtryck, säger att hennes långa levnad främst beror på goda gener. Hennes hjärta sägs vara i toppform.
- Emma har generna på sin sida. Men hon har också levt ett hälsosamt och aktivt liv. Och så är hon påfallande optimistisk och synnerligen envis, säger Carlo Bava och berättar att hon heller aldrig tagit några mediciner eller varit allvarligt sjuk.
Emma har ytterligare en förklaring till sin långlevnad på jorden: hennes säregna diet. Hon äter två råa ägg varje dag, morgon och kväll, och har gjort så sedan hon var tolv år. Alltså i över hundra år.
- Min läkare rekommenderade det eftersom jag led av anemi. Sedan dess har jag mått utmärkt. En skvätt hemmagjort konjak varje dag har hjälpt också. Och att jag lever ensam, utan någon man som dominerar mig.
Kyrkklockan slår med tunga slag utanför fönstret, och Emma börjar bli lite trött. Hon frågar vad klockan är. Då upptäcker jag att det står ålderdomliga klockor lite överallt i rummet - men alla har stannat.
Egentligen spelar tiden ingen större roll för henne längre, säger Margherita. Emma tittar inte längre på tv, lyssnar inte på radio eller läser. Stora världshändelser intresserar henne inte. Hon vet inte att det pågår krig i Syrien och Irak, att det finns någon som heter Putin, Obama och Trump och att världen fylls av flyktingar.
Konstiga ord som sajter, moln och appar har hon aldrig hört talas om, definitivt inte heller Facebook, Twitter och Instagram. Hon behöver inte lära sig det, och verkar tycka att det är väldigt skönt.
Långsamt lägger hon sig ner på sängen, drar upp filten till hakan och blundar. Några minuter senare snarkar hon lätt med det finurliga leendet kvar på läpparna.