Barnböcker om flykt fördjupar bilden av krig - Europas murar tycks högre än någonsin, och framtiden för dem som väl lyckats ta sig över Medelhavet är oviss. Erika Hallhagen läser tre nyskrivna bilderböcker om flykt som även får den vuxne läsaren att tänka ett steg längre.
Hur talar man med sitt barn om flykt? Om båtar som sjunker, hus som bombas, människor som dör? För föräldrar som inte vill linda in sina små i bubbelplast är barnboken ett sätt att filtrera bort de allra starkaste nyhetsbilderna och ändå kunna vidröra ämnet.
Francesca Sannas "Flykten" är, precis som titeln antyder, en rak berättelse om en mammas och hennes två barns resa från strandlekarna i hemlandet till en plats långt borta med höga berg och främmande djur. För kriget har kommit. "Och en dag tog kriget min pappa" står det där i vitt mot en svart bakgrund. Pappas glasögon och det sandslott han byggde på bokens inledande sidor sugs upp i det mörka och det blir svårt att läsa ens tyst för sig själv utan att börja gråta.
Familjen ger sig av - "Ju längre vi åker desto mer lämnar vi bakom sig", konstaterar den unga berättarrösten. Den tystnar på natten, istället talar bilderna. Mamman omfamnar sina barn i skymningen, hennes långa hår blir till en mjuk bädd och de somnar tryggt i hennes famn. De ser inte tårarna hon fäller när mörkret sänker sig, då när de varma orangeröda färgerna i hennes kläder blivit svarta och grå. Hennes ögon stirrar tröstlöst framför sig. Nästa morgon fortsätter de och till slut tar de sig över det hav där runt 2000 människor drunknat bara i år. De berättar sagor för varandra för att glömma bort det hemska.
Henrik Wallnäs "Åka buss" är inte lika explicit. "En dag tog sommaren slut" lyder den inledande meningen och det skulle kunna vara vilken regntyngd augustieftermiddag som helst. Men ledtrådarna finns där i Matilda Rutas rödsprängda himmel där fåglarna den här gången inte är fåglar utan bombplan om man granskar dem närmare. Subtiliteten är tilltalande, den fördjupar bilden av krig, gör berättelsen till något mer även för barnet som inte upplevt flykt och bara anar undertonerna. Även för den vuxne blir boken en påminnelse om det att flyktens färger inte nödvändigtvis är svartvita. Några citronfjärilar flyger upp från de soldränkta dalgångar som bussen färdas genom och världen glittrar bland vågorna som tar dem över havet. Jag tänker på fotografierna på drunknade barn, men också på de barn som överlevt och som, trots flyktinglägrens umbäranden, nyfiket och inte sällan skrattande tittar in i kameran.
Samtidigt är bilden av det där leende barnet ett sätt att göra slutet uthärdligt för oss som betraktar skeendet på avstånd. Det traumatiserade barnet är betydligt närmare sanningen. 2011 startade Shada El Sayed "Books for Syria", ett biståndsprojekt som borde vara en av toppkandidaterna inför nästa års Alma-pris. Tanken är att med hjälp av biblioterapi få unga i flyktingläger att bearbeta det som de har upplevt.
Organisationen började med en tidning för unga och fick ett så positivt gensvar att man fortsatte med böcker. Idag har man tillsammans med Unesco gett ut fyra titlar, varav "Det flygande tältet. Drömmar från ett flyktingläger" är den första som kommer ut i Sverige. Den publiceras i en upplaga som både är på svenska och arabiska för att boken ska kunna distribueras till flyktingförläggningar runt om i landet.
Rania Issas berättelse "Det flygande tältet" - om hur flickan Kinanah och hennes nyfunna vänner försöker få de långa kalla dagarna att gå i flyktinglägret - ger än annan inblick än den mer klassiska skildringen av att befinna sig i ständig rörelse. Bilderna är tecknade i collage-aktig mangastil och boken passar utmärkt till lite äldre barn. Genom Kinanahs ögon ser vi pojken Basheer som tappat bort sina föräldrar och för det mesta håller sig för sig själv. De finner varandra och börjar prata om sina mardrömmar för att lätta på trycket. Visst kan man här notera författarens tanke att stimulera målgruppen att vädra sina rädslor, men det pedagogiska syftet tar ej över berättelsen.
Issa använder sig av bilder och metaforer för att lyfta den vardagsgrå känslan i lägret och ingjuta hopp. En torr brödsmula är inte bara en torr brödsmula, utan mat till fem duvor, och så vidare. Men samtidigt finns där rader som sticker till som nålar i sin realism. Som skildringen av hur mycket Kinanah saknar att se sina föräldrar glada. En natt drömmer hon för ovanlighetens skull inget otäckt utan om hur det bakas sockermunkar i köket hemma, och hur avspänd pappa låter när han smuttar på sitt kaffe och och pratar i telefon. "Jag blev så lycklig, jag trodde nästan att de hade glömt bort hur man skrattade sen vi kom till lägret. "