Det omöjliga pusslet - Före 2014 brukade en svensk valvaka gå till så att rösterna började rapporteras in strax efter att vallokalerna stängde. Några timmar senare när de flesta röster var räknade var det dags för någon, vanligtvis Socialdemokraterna, att utropa seger. Då visste vi hur Sverige skulle komma att styras under den kommande mandatperioden.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Det här årets valvaka blir annorlunda. Medborgarna får med stor sannolikhet gå och lägga sig utan att veta så mycket mer om framtiden än vad de visste dagen innan. Tiden efter valet blir, precis som hösten 2014, stökig.
Ännu låtsas de politiska partierna att blockpolitiken tuffar på som vanligt och att valet blir en kraftmätning mellan Alliansen och de rödgröna. Men inget av de båda alternativen kommer att kunna förverkligas. De rödgröna klarar sig bara så länge Alliansen står fast vid decemberöverenskommelsens principer. Med Centerpartiets sentida utveckling blir det även svårt för en alliansregering att styra så som man gjorde efter valet 2010 med passivt stöd från Sverigedemokraterna.
Anders Borg säger i en intervju att han bara ser två alternativ för sitt tidigare parti: Samarbeta med Socialdemokraterna eller ta stöd av Sverigedemokraterna. Borg föredrar den blocköverskridande storkoalitionen med S (SvD 14/5).
Moderater och socialdemokrater står en bit ifrån varandra på den traditionella höger-vänsterskalan, men just nu ligger skattenivåer och ekonomi långt ner på väljarnas prioritetslista. I stället är det vård, migration och brottsbekämpning som dominerar, och i åtminstone de senare frågorna är moderater och socialdemokrater mer bekväma med varandra än med sina traditionella samarbetspartners.
Inte minst migrationskrisen aktualiserar en ny politisk skala där höger och vänster byts ut mot nya motpoler: På ena sidan står de som tror att allting löser sig och på andra sidan står de som ser till att det löser sig. I den förra gruppen hittar vi partier som exempelvis anser att vi med politiska reformer och lite god vilja kan göra alla lågutbildade flyktingar till en vinstaffär, oavsett vad erfarenheten säger.
Gemensamt konstaterar de gröna optimisterna att vi inte har något att oroa oss för. Olyckskorparna har kraxat förr, men det har ju löst sig. Att det har löst sig tack vare statsbärande partier som gått samman och dragit i bromsen när det krävts - när underskotten börjat bli ohållbara eller migrationstrycket omöjligt att hantera - tycks inte ha slagit dem. År efter år lägger de fram sina reformförslag och spenderar pengar som finns tillgängliga på grund av att någon annan har hållit i tyglarna.
Ulf Kristersson har valt att bolla tillbaka frågan om alliansens splittring till väljarna. Rösta på det parti du gillar bäst, och sedan får valresultatet avgöra partiernas förhandlingsstyrka. Tyvärr fungerar inte regeringskoalitioner så. I en regering har varje parti i praktiken vetorätt och kommer att slåss för sina profilfrågor, oavsett om de har fem eller 15 procent av väljarna i ryggen.
En konsekvens av blockpolitiken kan bli att medborgarna, oavsett hur de röstar, får en politik som formas av små partier - partier som präglas mer av önsketänkande än av empiriska erfarenheter.
Moderaterna och Socialdemokraterna har ett tungt ansvar för att inte ge sina koalitionskollegor vetorätt i förhandlingarna om långsiktig politik för försvar, energi och migration. Det är ett svårt, kanske omöjligt, pussel de har att lösa.