Corona gör det politiskt omöjliga möjligt - Partierna lyckas inte nå en bred uppgörelse om skärpt migrationspolitik, men antalet asylsökande minskar drastiskt. Precis som med klimatutsläppen gör coronapandemin det politiskt omöjliga möjligt.
Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Tidigare i sommar kraschade försöken att nå en bred politisk uppgörelse om migrationspolitiken. Förhandlingarna mellan Socialdemokraterna och Moderaterna slutade med att partierna skyllde på varandra.
S och M var till sist överens om att för motståndaren vägde maktstrategiska överväganden tyngst, att hålla Miljöpartiet respektive Sverigedemokraterna på gott humör. Och att man därmed inte tog ansvar för svensk migrationspolitik - vilket ju för både moderater och socialdemokrater innebär att den ska stramas åt.
Men medan migrationskommittén körde fast drog coronapandemin - eller världens reaktioner på den - ned migrationen. I Migrationsverkets nya prognos skruvas siffran över antalet asylsökande i Sverige i år ned från 21 000 personer, som uppskattningen var i maj, till 13 000.
Prognosen är osäker och verket räknar med att årets siffra skulle kunna stanna redan på 10 000, vilket vore en tidsresa 20 år tillbaka - så få har inte sökt asyl i Sverige sedan året före millennieskiftet.
"De reserestriktioner som upprättats och tillämpats under pandemin har visat att det går att påverka antalet asylsökande både i EU och i enskilda medlemsstater" konstaterar Migrationsverket i prognosen.
Det är en formulering som ekar av de slutsatser som miljörörelsen dragit av åtgärderna mot coronapandemin. Den "visar på att det finns möjligheter till de snabba förändringar som behövs för att hantera den klimat- och miljökris som vår planet befinner sig i" skrev exempelvis Gunilla Almered Olsson, professor i humanekologi på DN:s debattsida i våras.
De väljare som betraktar klimatförändringarna som det främsta framtidshotet har ju sällan något gemensamt med den väljargrupp som uppfattar invandring som det största hotet mot samhället.
Men i båda grupperna finns ibland en dystopisk världsbild - om ingenting radikalt görs snabbt kommer konsekvenserna att bli ödesdigra. Och man delar nog upplevelsen av att det har beskrivits som politiskt omöjligt, att genomföra de förändringar som uppfattas som nödvändiga. Det går ju inte att sluta flyga, och det är förstås omöjligt att stänga gränserna.
Och så var det fram till coronapandemin. Men den politiska reaktionen på viruset har hittills lett till både minskade utsläpp av klimatgaser, och färre asylsökande i Sverige - i båda fallen handlar det alltså om förändringar som rör sig i den riktning som en majoritet av riksdagens partier säger sig eftersträva.
Pandemieffekterna är inte varaktiga och Migrationsverket räknar med att de restriktioner som har stoppat människor från att röra sig mot Sverige gradvis kommer att avskaffas. På lite längre sikt kan effekterna också bli de motsatta - att klimatåtgärder nedprioriteras när ekonomin ska starta om, och att krisen leder till att fler flyr från sina hemländer.
Men effekten hittills kanske kan kallas coronaparadoxen: Pandemin har tvingat politiken att använda sin fulla maktpotential - och visar att nästan ingenting är omöjligt.