Det vi ser är det vi får - Ja, det var väl inte så pjåkigt. Två timmars "politisk konsumentupplysning" bjöds i SVT Agenda ikväll, där de åtta riksdagspartiernas överhuvuden fick möjlighet att torgföra sig, sina partier och sin politik. I den ordningen, kan man nog säga. För partiledardebatter är vad de heter. De handlar om partiledarna, som blir en personlig gestaltning av sina partier.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Därför betyder debatterna en hel del, eftersom de prövar förmågan att trovärdiggöra värderingar och åsikter, kunskap och analysförmåga, retorik och karisma. Och utifrån det perspektivet skulle jag nog säga att startfältet är av hygglig kvalitet. Det här är inga dunungar, utan alla är rätt slängda, skickliga och säkra.
Det egna partiet framhålls alltid i berömvärda ordalag; "[X] var faktiskt först med att. . . /vill satsa mest i budgeten/vill gå längre", och har man tur kommer i sammanhanget en konkretion som gör det lite mer tydligt vad det enskilda partiet tycker - möjligen till skillnad från andra. Men det är inte lätt att urskilja särarterna. För utgångspunkten är att alla partier förstås vill lösa alla problem som programmakarna har valt att lägga på bordet (ja, Claes Arvidsson har rätt i att försvarsfrågan borde ha varit med i denna första debatt), och att alla partier anser att just de har den bästa analysen och de bästa förslagen.
Dessutom ändrar de position och perspektiv. I en fråga är EU problemet, i en annan lösningen. Det nationella uppvärderas i en debatt, för att helt nedspelas i en annan. Att Agendas programledare förklarade inför de minidueller som hölls att "vi har uppmanat dem att hålla sig till ämnet, och försöka bemöta den andres argument", säger en del.
Eftersom inget sakmässigt nytt framkom under denna debatt, är det därför lätt att fundera på formen. Vad är partiledardebatter till för, och för vem? Det är ju inte ett samtal, utan replikskiften i rapp takt, som ibland övergår till allmän dragkamp om ordet. Om man finge önska något inför kommande debatter är det att programledarna försökte styra bort det mer från underhållning till mer av innehållsupplysning. En användbar fråga för att åstadkomma detta är ordet "hur?". Det var många som talade om att värna asylrätten, till exempel. "Hur?" hade varit en fråga som kunde ha hjälpt väljarna att se bortom det koketterande till den mer förpliktande konkretionen.
I tider då sociala mediers baksidor ofta framhålls, vill jag ändå efter en kväll i soffan med datorn i knäet och Twitterflödet igång samtidigt, ta det i försvar. Partitwitter är ett alldeles eget fenomen. Alla partiers kommunikationsavdelningar mobiliserar, de lojala partimedlemmarna håller igång och langar med hög effektivitet ut snygga citatplattor, inlägg som berömmer den egna sidan, och kritiserar, förlöjligar och motsäger den andras. Men även om det ibland blir så partiskt och hängivet den egna sidan att man rodnar, saknar denna påtryckningskanal inte relevans.
För det som också Twitter medför under sådana här begränsade stunder, är att den sätter en icke oansenlig prislapp på att missköta sig i debatten. Den som far med osanning kan räkna med att omedelbart bli tillrättavisad, i efterhand pikad och påmind. Den som glider över i personangrepp eller härskartekniker får rätteligen skäll. Den som hemfaller åt plattityder får välförtjänta nålstick. Det är ett slags kamratuppfostran som jag skulle säga på det stora hela är av godo.
För med 126 dagar kvar är det bara att konstatera att det här är vad vi har att välja mellan. Så här ser svensk politik ut. Den är inte övermättad av tydliga visioner om var Sverige ska vara för land om fem, tio eller 20 år, utan strävar mycket efter att trovärdiggöra att den är ansvarstagande, realistisk och fungerande. Det senare är inte så dåligt, det förra hoppas jag på något sätt framkommer i kommande debatter. För egen del är inte bara politikernas förmåga att hålla skutan flytande intressant. Jag är också angelägen om färdriktningen.