En Thai Kina Vietnamesisk mardröm om immigration - Uppsala stadsteater spelar "Gyllene draken" av Roland Schimmelpfennig - en förrädiskt lättsam och rolig pjäs om tandvärk och allt mer desperata drömmar om ett anständigt liv.
Det sitter en liten, ung kinesisk immigrant på en Thai-Kina-Vietnam-take away-restaurang och vrålar av smärta. Han har en fruktansvärd tandvärk och för att inte störa gästerna bestämmer sig kockarna för att dra ut den trasiga tanden. Sagt och gjort - och medan tanden far genom luften, och sedan via en soppa, en handväska och en flygvärdinnas mun landar på botten av en flod - berättas en välkryddad skröna om livet som trappa och missräkning men framförallt om arbetskraftsinvandring och trafficking, om nutida fattigdom och ensamhet.
En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Tysken Roland Schimmelpfennig har skrivit en rad geniala pjäser, med ett muntert anslag närmar han sig svåra frågor: existentiella men också politiska. "Gyllene draken" är en underbar pjäs, rytmisk och rolig men under ytan en moralitet om vårt ansvar för hur flyktingar tas emot, och behandlas. Texten doftar citrongräs och ingefära men skildrar hur människor på botten utnyttjas - medan vi ser på.
Texten kan tyckas lätt och enkel, tryfferad som den är av ständiga matbeställningar med exakta skildringar av vad rätterna innehåller. Pjäsen kan liknas vid ett körverk där maten blir refränger, eviga mantran som bygger en stadig musikalitet. Det är ett helgerån att slarva med dessa uppräkningar. Detta gäller också inslaget av fabel - berättelsen om syrsan som tvingas till prostitution svider allt mer.
"Gyllene draken" handlar om ett helt hyreshus, och Schimmelpfennig beskriver flera familjekonstellationen och åldrar, ungefär som kammarspelet "Oväder" av Strindberg, där han skildrar vad som händer bakom en fasad. Vid sidan av idyllen andas en tung brutalitet och en tidstypisk alienation. Schimmelpfennig beskriver det mänskliga som en obeveklig myrstack med en perverterad rationalitet.
Scenografen Christian Albrechtsen har byggt upp en sofistikerad kinakrogsinteriör där personalen är iklädd oklanderligt vitt. Han poängterar ytan, och det kan man visst göra. Jag har sett en rad olika uppsättningar där många istället tar fasta på trängseln, misären. Här är dekoren lika stiliserad som texten, vilket möjligen gör det politiska budskapet mer svåravläst och den råa tragiken distanserad.
Ensemblen stryker under berättartonen, och bryter bara sekundsnabbt för spel mellan rollerna. Emil Brulin gör den veka syrsan som drabbas av manligt, sexuellt övervåld. Jennifer Amaka Pettersson spelar kinespojken med illusorisk tandvärk. Yngve Dahlberg och Tomas Tjerneld hittar en fin diktion som sirliga flygvärdinnor. Lolo Elwin spelar man som straffar sin otrogna hustru via ombud.
"Gyllene draken" är en mångfasetterad pjäs: om flyktingar, arbetskraftsinvandring, om beroendeställningar och om relationer. Uppsättningen på Uppsala stadsteater låter enbart texten vara den brutala kil som spräcker den perfekta ytan. Det räcker nästan.