Ett vitt jobb är värt mer än bara lönen - Du måste skriva om det här! En kvinna som hjälpte två kristna konvertiter från Irak att få stanna i Sverige menade inte bara asylprövningen. Hon hade hört dem berätta om sina arbetsdagar i en ort inte långt från Stockholm.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Tidigt på morgonen infann man sig på hemlig plats, där plockades några ut för jobb, andra fick gå hem och vänta på nästa chans. Ingen visste på vilka villkor. Dagarna varade till sen kväll. Betalningen var ojämn men alltid låg.
Den som tror att Sverige är ett land där alla arbetare inkluderas och ges rättigheter har inte en aning om läget.
I DN:s reportage (9/5) om bedrägerier och svartanställningar försöker man beskriva detta. Enklare arbetsuppgifter, men hårt slit, betalas med dålig lön. Men i reportaget är det inte svartjobbarna själva som kommer till tals. För deras räkning uttalar sig Arbetsmiljöverkets Mikael Roos och Gränspolisens Jerk Wiberg. Migrationsverket citeras.
Nå, det finns på många andra håll vittnesmål från dem det handlar om. Hur är det för dem? För konvertiten jag hade kontakt med och tusentals andra?
Först och främst vill de så fort som möjligt få veta om de får stanna eller inte.
I stort betyder det också att ett nej är ett nej, och att ingen ska kunna försvinna in i det icke-samhälle där stor del av den svarta arbetskraften hämtas. Utvisningsbeslut måste på ett helt annat sätt än i dag verkställas. Allt annat är ovärdigt en rättsstat och leder till att människor utan rättsstatus utnyttjas och förlorar kontakt med samhället.
För det andra vill de komma in. Inte bara över nationsgränsen utan över den ännu högre arbetsmarknadsgränsen. Har de varken språk eller utbildning som lätt kan översättas till svenska förhållanden, måste de ges rätt att konkurrera på sina villkor. Med lön och arbetstider. En arbetsmarknad utan den sortens ingångar är per definition stängd.
Överallt där marknaden regleras för hårt, följer brist och svarta marknader.
Detsamma gäller regelverken som kringgärdar svensk arbetsmarknad. Anställningsvillkor, turordningsregler, arbetsmiljökrav och löner som avtalas centralt i slutna rum, har med tiden kvävt den sunda växtligheten.
Ordningen säkras av de så kallade parterna som "sida vid sida, sitter i samma båt". De som är innanför skyddas mot dem som står utanför. De med minst att erbjuda är hänvisade till den svarta marknaden.
I DN:s artikel får nämnde Mikael Roos, Arbetsmiljöverket, "konstatera" sådant som kan tyckas ligga utanför hans expertis: "Mycket av det som i dag ger storstadsmedelklassens liv guldkant är på tok för billigt".
Följdfrågan hur man skulle reglera priserna och vem som skulle avgöra vad som är lagom billigt uteblir.
För några år sedan var det Polacken som fick klä skott för konkurrerande arbetskraft från andra länder. Inom EU varnades för den polske rörmokaren. Helst skulle han stängas ute för att inte hota den gamla ordningen.
Det tycks som om just polackens intåg på marknaden med tiden givit honom (eller henne) bättre villkor. Mikael Roos förklarar: "Polackerna har börjat plocka in folk från Uzbekistan och Mongoliet som jobbar åt dem för kanske 30 kronor i timmen, medan de själva har det tre- eller fyrdubbla. "
Om Roos har rätt betyder det att den som en gång tar sig fram genom lägre lön, med tiden återfinns högre upp. Med "det tre- eller fyrdubbla".
Poängen är att marknaden inte är statisk. Om rörlighet tillåts kommer de som ena dagen befinner sig i de lägre inkomstskikten, nästa dag ha flyttat sig uppåt. (Därmed inte sagt att trettio kronor i timmen är rimligt. )
De som skrupellöst utnyttjas på den svarta marknaden - och vi vet att de är många och skyddslösa - är inte betjänta av att vi begränsar möjligheterna att komma in på den ordinarie arbetsmarknaden.
Är lönekraven för höga, eller anställningsformerna för rigida, kommer de sannolikt aldrig att komma in. Bara de med fina vitsord eller expertis göra sig besvär.
Den svarta marknaden motarbetas bäst genom att lönekonkurrens tillåts på den vita.
Men så länge lönerna, i enlighet med Jerk Wibergs tanke, sätts av någon som tycker sig veta vad det borde kosta, kommer det vara trångt i porten till arbetsmarknaden.