Flyktingarna i Libanon pressas att åka hem - Världsbäst på flyktingmottagande. Libanon har tagit emot rekordmånga syriska flyktingar - men nu ökar pressen på dem att åka hem. För syrierna är det som att sitta fast i en rävsax i väntan på att livet ska starta om. Men till Sverige vill de inte.
- Nej, nej. Vi vill inte till Europa, säger flyktingen Salman.
Den libanesiska staden Arsal ligger i bergen vid gränsen till Syrien. Hit kom 100 000 av de över 1,5 miljoner syrier som flydde när kriget startade för åtta år sedan. De togs emot med öppna armar, men under åren har känslorna förändrats.
I januari i år demonstrerade stadens invånare mot försämrade livsvillkor. Libanon befinner sig i en ekonomisk kris med stora budgetunderskott och kraftigt minskade intäkter från såväl turism som export. Arbetslösheten är hög och många klagar över att syrierna jobbar för hälften så mycket som libaneserna. Detta har lett till spänningar.
I Arsal övergick demonstrationen till en mobb som attackerade syriska flyktingar och slog sönder rutor på syriskägda affärer. Borgmästaren fick tillkalla säkerhetsstyrkor för att stoppa oroligheterna.
- Detta är skamligt och inte representativt för folket i Arsal, fastslog borgmästaren Bassel al-Hujairi för libanesiska tidningen Daily Star.
Men nu tycker många av landets ledande politiker att det är dags för syrierna att åka hem. President Michel Aoun uppmanade nyligen Europa att hjälpa Libanon att skicka tillbaka flyktingar till säkra områden i Syrien. I slutet av mars besökte han även Ryssland med samma budskap.
Hittills har 172 046 syriska flyktingar återvänt till Syrien sedan december 2017, enligt Libanons säkerhetstjänst. Vissa på egen hand, andra frivilligt via resor som arrangerats av säkerhetstjänsten. (UNHCR har betydligt lägre siffror. )
- Vi längtar alla efter att åka hem, säger Abu Ibrahim, som är lokal ledare för ett av de många informella flyktingläger som finns runt om i Arsal.
De primitiva husen är tätt sammanpackade. Taken består av löst liggande korrugerad plåt som hålls på plats av bildäck och stenar.
- Det är svårt att leva här, säger han. Vi får inte jobba, de flesta barn kan inte gå i skolan. Men om det är få arbetstillfällen i Libanon, så är det ännu sämre i Syrien, där är det som en krigszon. Det är det vi hör från dem som återvänt.
Vissa av återvändarna tänker till och med försöka ta sig tillbaka till Libanon igen.
För andra är det omöjligt att resa tillbaka till hemlandet, eftersom de deltog i upproret mot Assadregimen. En av dem är tidigare polismannen Amar Abdul Karim Amar, från Homs, som numera är efterlyst i Syrien. Han bor i samma läger som Abu Ibrahim.
- En robot träffade vårt hus. En av mina söner dödades, de tre andra skadades. En fick amputera ena benet. Själv har jag splitter i benen. Jag kan inte återvända så länge president Assad sitter kvar.
Han har ansökt hos UNHCR om att få "vidarebosättning" till ett annat land som så kallad kvotflykting. Det är en möjlighet för dem som varken kan stanna i det första asyllandet eller återvända hem. Helst skulle han vilja åka till Storbritannien där han har en bror. Allra viktigast för honom är att hans barn ska kunna gå i skolan. Två veckor tidigare blev han pappa till två tvillingsystrar.
Barnen är förstås en källa till glädje men också till oro inför framtiden, eftersom de riskerar att bli statslösa. Så gott som alla föräldrar får visserligen ett intyg om var och när barnen har fötts i samband med förlossningen, men processen att få identitetshandlingar är svår och kostsam. Bara 17 procent av de syriska barnen i Libanon har sådana.
Många föräldrar oroar sig för vad det innebär den dag de ska återvända till Syrien. Själva har de många gånger inte heller några identitetshandlingar, vilket gör att de inte kan röra sig fritt i Libanon.
- Kommer du till en av den libanesiska arméns vägspärrar utan papper grips du, förklarar Amar Abdul Karim Amar.
- Vi sitter fast här, eftersom Arsal är omgivet av många vägspärrar.
De sattes upp under de många år som terrorgrupperna IS och Nusrafronten var etablerade utanför staden. Först hösten 2017 lyckades den libanesiska armén driva bort de sista grupperingarna, med hjälp av shiamuslimska Hizbollah-milisen. Fortfarande grips misstänkta syriska terrorister i de informella lägren.
Libanon har inte skrivit under den så kallade flyktingkonventionen och har inga lagar gällande flyktingars status och eventuella rättigheter. Det bidrar till den tuffa situationen för flyktingarna. Nära var tredje hushåll lever i läger som inte motsvarar humanitär standard, enligt FN.
För Libanon är det viktigt att det inte skapas förhållanden för flyktingarna som gör att de skulle kunna stanna permanent.
Detta har bland annat att göra med landets maktdelningssystem som utgår från de religiösa grupperna inom befolkningen. Presidenten ska alltid vara kristen, premiärministern sunnimuslim, talmannen shiamuslim och platserna i parlamentet är uppdelade efter religionstillhörighet enligt ett särskilt kvotsystem.
I ett land med sex miljoner invånare skulle en halv miljon syriska sunnimuslimer förändra balansen fullständigt. Det medför att villkoren för de syriska flyktingarna är sämre än i exempelvis grannlandet Jordanien.
Med tanke på detta vore det inte underligt om flyktingarna drömmer om att ta sig till Europa, men förvånansvärt få syrier man möter tycks ha sådana drömmar.
- Nej, nej. Vi vill inte till Europa. Vi har valt att bosätta oss här nära gränsen så att det lätt att återvända, säger Salman, som kommer från Aleppo och nu bor i ett litet tältläger tillsammans med sex andra familjer, som alla är släkt.
Konflikten i Syrien har pågått sedan mars 2011. Över en och en halv miljon syrier har flytt till Libanon, som har en befolkning på sex miljoner. Inget annat land i världen har tagit emot så många flyktingar per invånare som Libanon.
Landets ekonomi befinner sig i en ekonomisk kris, som förvärrats av kriget i Syrien och av att det tog nära nio månader från valet i maj 2018 att bilda ny regering.
Den nya regeringen är delad mellan de som är positiva till den syriska regimen och de som negativa. Presidenten, utrikesministern och flyktingministern driver på att de syriska flyktingarna ska återvända. Premiärministern håller igen något.
De hyr tälten av en libanesisk bonde för 50 dollar i månaden, per familj, och då ingår el, vilket gör att de kan se fotboll på tv. Barcelona är favoritlaget.
- Men tälten skyddar dåligt mot regn och snö, säger Salman med ett snett leende.
Han och hans familj är inne på åttonde året i Libanon. Salman saknar identitetspapper och kan varken röra sig långt från lägret eller arbeta. De överlever med hjälp av matkuponger från UNHCR.
- Vi får också hjälp från släktingar och så lånar vi pengar.
Växande skulder är något som så gott som alla syriska flyktingar i Libanon dras med, eftersom en övervägande majoritet lever under fattigdomsgränsen. Varje flyktinghushåll är skyldigt i genomsnitt 1 000 dollar enligt en FN-rapport.
På frågan om vad han har för drömmar för framtiden ler Salman snett igen.
- Vi har inga drömmar, bara mardrömmar.
Så tystnar han för ett ögonblick innan han tillägger:
- Vi försöker att inte tänka på det tråkiga. Vi lever i alla fall.
Tf