Flyktingarna sätter vår självbild på prov - Även för 2 500 år sedan kom flyktingar över Medelhavet och sökte skydd. Även då sattes samhällets etiska kompass på prov. Nu sätter Dritëro Kasapi upp Aischylos "De skyddssökande" i samarbete med Al Harah-teatern i Palestina, som har en stark feministisk prägel.
Vilken sorts samhälle vill vi ha? Om man vill ta tempen på samtiden kan det ibland vara bra med perspektiv. För regissören Dritëro Kasapi är Aischylos 2 500-åriga dramatik en klar spegel att rikta mot vår egen tid - och eviga frågor om människans ansvar och val.
- Aischylos gestaltar berättelser utifrån sina funderingar om hur samhället ska formas i förhållande till den nya atenska demokratin som snabbt växer fram. Han sätter fingret på en hel del moraliska, politiska och etiska dilemman. Det är som om han säger "låt oss också tänka på det här", förklarar Dritëro Kasapi.
Han tar exemplet med "Perserna", den äldsta bevarade pjäsen i västerländsk teatertradition. Här väljer Aischylos att skildra slaget vid Salamis utifrån förlorarnas perspektiv, alltså perserna.
- Det stora humanistiska uppdrag som Aischylos ger sin konst och som han vill att samhället ska präglas av, tror jag är oerhört viktigt att också vår tid genomsyras av. För mig handlar det om värden som humanism, solidaritet och utblick bortom oss själva.
"De skyddssökande" är en bra pjäs att sätta upp för den som vill belysa sådana teman, menar Dritëro Kasapi. Den handlar om en grupp egyptiska kvinnor som flyr till Argos från tvångsgifte, krig och förföljelse. Kungen av Argos låter sitt folk rösta om huruvida kvinnorna ska få stanna.
- Aischylos erkänner rädslan inför att ta emot dem, då det kan innebära krig mot de män som kvinnorna flyr från, men han ställer frågan: kan vi leva med skulden av att inte hjälpa människor i nöd? Han moraliserar inte över folkets rädsla, men han menar att vi måste övervinna den.
Temat kan förstås appliceras på Europas flyktingpolitik och på den självbild vi i Sverige har av att vara en human civilisation. Pjäsversionen på Kulturhuset Stadsteatern är lätt bearbetad av den skotske dramatikern David Greig, som enligt Dritëro Kasapi lyhört förstärker vissa aspekter av dramat. Som dilemmat kring ansvarsfördelningen mellan kungen och folket, och att slå hål på myten att "främlingar" är annorlunda.
Aischylos kosmopolitiska blick inspirerar Dritëro Kasapi, som själv har rötter i Skopje, Makedonien. Han hoppas att teatern, och uppsättningen, ska bygga en bro över de mentala och fysiska gränser vi möter.
Det låter lätt utopiskt och aningen abstrakt, men konkretiseras i att uppsättningen är gjord i samarbete med Al Harah-teatern i Palestina.
- Om något folk vet hur det är att leva på flykt så är det palestinierna. I år är det 70 år sedan Nakba, den stora katastrofen för palestinierna.
Al Harahs arbete präglas av ett feministiskt perspektiv. De lyfter fram kvinnliga skådespelare, dramatiker och regissörer - vilket passar "De skyddssökande" som ju berättas utifrån kvinnornas upplevelser.
De palestinska skådespelarna medverkar inte på scenen utan på en film som projiceras. Samarbetet i sig, med en rad praktiska utmaningar, blir som en metafor för det som driver Dritëro Kasapi:
- Hela den här arbetsprocessen har fått mig att inse att konstnärliga lösningar till konkreta utmaningar i sig är motstånd. Det till synes omöjliga blir möjligt. Och kanske bättre. Det är konstens kraft, säger han.
Hans senaste uppsättning på Kulturhuset Stadsteatern, identitetsdramat "Onåd" med Shebly Niavarani, var en vårens sceniska höjdpunkter. Minnesvärd är också "Lampedusa" som Kasapi satte upp i ett avskalat rum. Även den skildrar flykt och utanförskap, genom två öden i dagens Europa.
- Ja det har blivit så. Men jag gör inte konst utifrån någon privat upprördhet utan utifrån mina reflektioner om samhället. När det gäller att hitta berättelser som jag tycker att vi måste dela med varandra, har jag stort självförtroende. Det var därför jag började med teater.
I höst lämnar Dritëro Kasapi tjänsten som biträdande teaterchef på Kulturhuset Stadsteatern för att bli teaterchef på Riksteatern, efter Måns Lagerlöf.
- Teater har en stor uppgift i att samla människor med olika erfarenheter, olika klass, etnicitet och kunskap, och få dem att uppleva något tillsammans. Konsten ska vara inkluderande - det kommer att vara mitt motto. Även när jag sätter upp gamla greker!
Premiär 18 oktober