Forskare EU har inte råd att blunda för klyftorna - EU-toppmötet är över. Men det kommer inte att räcka att slå fast att EU ska blir mer rättvist och socialt. Vägen dit är höljd i dunkel, liksom även ansvaret för att hantera de gigantiska sociala och ekonomiska klyftorna som växer fram. En union ska inte ha så tydliga "vinnare" och "förlorare", skriver fyra forskare.
I fredags avhölls EU-toppmötet för rättvisa jobb och tillväxt i Göteborg. Stats- och regeringscheferna samlades för att proklamera EU:s pelare för sociala rättigheter och därmed sätta sociala prioriteringar och social rättvisa i centrum för unionens verksamhet.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Men efter den finansiella krisen räcker inte stolta deklarationer och till intet förpliktigande förkunnelser. EU genomgår sin allvarligaste kris sedan undertecknandet av Romfördraget för 60 år till följd av de senaste årens finansiella kris, flyktingkris och brexitkris. För att finna en bättre balans mellan marknadsintegration och social rättvisa krävs därför att ansvarsfördelningen mellan överstaten och medlemsstaterna tas upp på agendan.
Den finansiella krisen har dragit isär Europa. Trots att EU satt kampen mot fattigdom och socialt utanförskap som en av EU:s topprioriteringar genom Europa 2020-strategin har utvecklingen i bästa fall varit oförändrad men i många medlemsländer gått i motsatt riktning. Enligt den senaste sammanställningen från EU:s egen statistikbyrå, Eurostat, riskerar var fjärde EU-medborgare att hamna i fattigdom eller social utslagning - runt 120 miljoner européer. Och skillnaderna mellan länderna är stora.
Värst är situationen i Bulgarien, Rumänien och Grekland, medan medborgarna i Tjeckien, Nederländerna och Finland löper betydligt lägre risk att drabbas av fattigdom eller social utslagning.
Även arbetslösheten drabbar länderna olika hårt. Ungefär var femte grek och spanjor har blivit arbetslös i spåren av krisen medan Tjeckien och Tyskland endast har en arbetslöshet på 2,7 respektive 3,6 procent. Ungdomsarbetslösheten varierar mellan 7,1 procent i Tyskland och 47,3 procent i Grekland. Risken är således att ett bestående välfärdsgap är på väg att etablera sig mellan Europas välmående ekonomier och de länder som halkat efter. Unionssamarbetet står således inför en gigantisk social och ekonomisk utmaning samtidigt som sökandet efter lösningar sker mot bakgrund av stora framgångar i Europa för de politiska krafter som vill rulla tillbaka EU-samarbetet, minska rörligheten på den inre marknaden och stänga gränserna.
Storbritanniens val att lämna EU-samarbetet är det tydligaste uttrycket för detta missnöje, vars konsekvenser för Europa vi hittills endast anar.
På pappret har EU-samarbetets sociala dimension fått ökad vikt sedan Lissabonfördraget 2009 då rättighetsstadgan och målet om en social marknadsekonomi skrevs in i fördraget. Genom Europa 2020-strategin har också unionen åtagit sig att bland annat lyfta minst 20 miljoner européer ur fattigdom. Med den nu framförhandlade pelaren för sociala rättigheter tar EU nästa steg i denna utveckling.
Men frågan är om dessa gemensamma värderingar och till intet förpliktigande rättigheter är tillräckliga för att tillgodose unionens höga ambitioner? Eller krävs en mer gemensam arbetsmarknadspolitik, mer sociala investeringar och en gemensam europeisk socialförsäkring för att möta den sociala utmaningen? I en kommande internationell forskarvolym - Bridging the prosperity gap in the EU: the social challenge ahead (Edward Elgar 2018) - analyserar vi tillsammans med ledande svenska forskare inom ekonomi, juridik och statsvetenskap den stora sociala, ekonomiska och politiska utmaning som EU-samarbetet står inför.
Slutsatsen är att de sammanflätade kriserna visar att EU:s grundkonstruktion är ofullständig och inte formad för att hjälpa de värst utsatta länderna eller ens de individer som mest behöver det i kristider. Tvärtom vilar ansvaret för social rättvisa på medlemsstaterna själva, där variationen i ambitionsnivå är betydande mellan medlemsländerna. Därför menar också EU-ledarna väldigt olika saker när de talar om det "sociala Europa".
Somliga avser betydande omfördelning genom en ambitiös välfärdsstat medan andra avser minimistöd till de allra fattigaste. Somliga menar att medlemsstaterna själva bör ansvara för detta medan andra anser att EU bör ha mer framskjuten roll för att åstadkomma social rättvisa.
I en debattartikel i SvD inför toppmötet slog statsminister Stefan Löfven och EU-kommissionens ordförande Jean Claude Juncker fast att "ett rättvisare och mer socialt Europa måste vara själva kärnan i vår union". Men vägen dit är höljd i dunkel. En union där klyftan mellan "vinnare" och "förlorare" på den europeiska integrationen tillåts växa menar vi är dömd att misslyckas.
Därför borde Löfven och Juncker se till att diskussionen om gemensamma sociala prioriteringar också adresserar konkreta frågor som rör ansvarfördelningen mellan överstaten och medlemsstaterna. Tre exempel på sådana frågor som forskarna i vår bok lyfter fram som särskilt avgörande för möjligheten att minska välfärdsgapet är:
EU:s framtida betydelse kommer av allt att döma att bero på dess förmåga att minska det välfärdsgap som kriserna skapat. Det ansvaret kan inte dagens EU:s ledare frånhända sig genom att proklamera stolta söndagsförkunnelser.
Ulf Bernitz
professor i europeisk integrationsrätt, Stockholms universitet
Moa Mårtensson
forskare i statsvetenskap, Uppsala universitet
Lars Oxelheim
professor i ekonomi, Lunds universitet och Institutet för Näringslivsforsning (IFN), Stockholm
Thomas Persson
docent i statsvetenskap, Uppsala universitet