Forskare Nya asyllagar gröper ur vår demokrati - Regeringen har valt att vidta akuta lagstiftningsåtgärder när det gäller asylsökande, som sätter rättsstatliga och demokratiska principer på undantag. Detta visar hur signalpolitik får företräde och mänskliga rättigheter blir sekundära, skriver sex forskare i juridik vid Göteborgs universitet.
Den 21 juni röstar riksdagen om den andra av två tillfälliga lagar som ska begränsa möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. I en tid med ett historiskt stort antal människor på flykt och där flera av EU:s stater är ovilliga att ta emot asylsökande har Sveriges regering valt att vidta akuta lagstiftningsåtgärder som sätter rättsstatliga och demokratiska principer på undantag. Åtgärderna syftar till att signalera till människor som söker skydd från förföljelse och krig att Sverige är ett ofördelaktigt asylland. Vi ser med djup oro på hur lättvindigt svenska politiker kan enas om nödvändigheten i att införa lagar som åsidosätter mänskliga rättigheter. Historien har visat att sådana lagar riskerar att bli ett sluttande plan där människovärdet till slut helt raderas.
Den första lagen antogs i december 2015 då Sveriges regering fick lagstadgad makt att införa id-kontroller på transporter med allmänna färdmedel vid allvarlig fara för den allmänna ordningen och den inre säkerheten. Genom att besluta om krav på id- handlingar vid resa från Danmark till Sverige har Sverige medverkat till en kedjereaktion där även andra länder bestämt sig för att införa tillfälliga gränskontroller; vilket lett till en push-back-effekt, där många asylsökande fastnar i Grekland som sedan länge inte bedöms som säkert asylland. Lagstiftningsprocessen har starkt kritiserats. Remisstiden var extremt kort där remissvaren endast getts per telefon.
I den nu föreslagna lagen vill regeringen ytterligare förstärka signalpolitiken genom att inskränka de asylsökandes möjligheter till familjeåterförening, begränsa möjligheten till uppehållstillstånd på grund av humanitära skäl samt införa tillfälliga uppehållstillstånd i stället för permanenta. För att lagen ska nå sitt syfte har regeringen kombinerat en sänkning till de miniminivåer som EU-rätten kräver med den av UNHCR kritiserade svenska praxis vad gäller flyktingstatusförklaring där endast en mindre andel av de som beviljas asyl ges flyktingstatus. Enligt lagförslaget kommer enbart flyktingar ges rätt att ta hit sin familj medan majoriteten av de som får asyl lämnas utan möjligheten till familjeåterförening. Åtskillnad mellan olika skyddskategorier som grund för rätten till familjeliv innebär en systematisk diskriminering och visar en tydlig avsaknad av både barn- och integrationsperspektiv.
Lagförslaget kritiserades hårt av samtliga remissinstanser för att varken mänskliga, sociala, ekonomiska eller rättsliga konsekvenser behandlats tillfredställande. Som svar på kritiken infördes ytterligare två paragrafer som ska påminna om Sveriges internationella konventionsåtaganden men som inte ändrar lagens grundsyfte; att begränsa antalet uppehållstillstånd. Detta visar hur signalpolitik får företräde och mänskliga rättigheter blir sekundära. Lagkonstruktionen lägger ett stort ansvar på Migrationsverket och migrationsdomstolarna att taUNHCR:s kritik på allvar vid bedömningen av kriterierna för flyktingstatus och att pröva den nya lagens förenlighet med exempelvis Europakonventionen och Barnkonventionen.
Genom de två nya lagarna** sätts centrala regler i utlänningslagen ur spel för att Sverige ska få andrum, ordning och reda och en hållbar asylpolitik. Medan utlänningslagen syftar till att ge skydd åt människor och främja integration är de nya lagarnas enda syfte att begränsa möjligheten för personer att söka och få uppehållstillstånd i Sverige. Syfte, ordval och lagstiftningsprocessen i sig för tankarna till ett undantagstillstånd där de personer som asylrätten främst ska skydda, de som flyr, överges. I förarbetena berörs i stort sett inte konsekvenserna för vare sig asylsökande generellt eller för de mest utsatta, barn och kvinnor. De kända negativa konsekvenserna för integrationen har negligerats.
När en majoritet i den svenska riksdagen väljer att stifta lagar på ett sätt och med ett innehåll som strider mot partiernas egna grundläggande värderingar förväntas vi acceptera detta eftersom lagstiftningen primärt syftar till att sprida en bild av att Sverige är ett land som stöter bort människor på flykt. Riksdagen stiftar då lagar som fungerar som ett substitut till att rulla ut taggtråd och bygga murar runt landet. Det är detta som är signalpolitik; ett missbruk av juridiken som är djupt oroväckande.
Vi ifrågasätter inte att det ökade antalet flyktingar under hösten utsatte vissa samhällsfunktioner för ett stort tryck och att huvudproblemet är att EU:s medlemsländer inte tar sitt gemensamma ansvar. Det råder dock inte undantagstillstånd iSverige. Vi delar inte uppfattningen att vi riskerar en systemkollaps som berättigar dessa lagar.
Vi anser att de åtgärder som regeringen nu vidtar motverkar integration och urgröper både demokratin och mänskliga rättigheter. Vi ser med förfäran på hur lättvindigt dessa värden åsidosätts till förmån för politisk rädsla där nationalistiska och främlingsfientliga strömningar både inom Sverige och i EU tillåts få ett avgörande inflytande. Det här är det sluttande planet. Med denna typ av signalpolitik bygger vi murar. Innanför murarna får vi ett samhälle som ingen egentligen vill ha.
Annkatrin Meyerson
doktorand i offentlig rätt
Otto Swedrup
Sara Stendahl
professor i offentlig rätt
Eva-Maria Svensson
professor i rättsvetenskap
Moa Bladini
juris doktor i straffprocessrätt
Tormod Otter Johansen
Samtliga vid juridiska institutionen, Göteborgs universitet