Frederick Whitling En sann svensk humanist - Den 11 januari i år placerade den tyske konstnären Gunter Demnig tre så kallade Stolpersteine i gatan utanför Svenska institutet i Rom. Demnigs omfattande projekt uppmärksammar nazismens offer 1933-1945, genom placerandet av hittills mer än 60 000 minnesstenar: "ett konstprojekt för Europa". Utanför den sista kända adressen för offret i fråga placeras en "snubbelsten" till åminnelse, med information om namn, födelsedatum och datum för avrättningen.
Ännu finns inga Stolpersteine i Sverige. Nu är de dock alltså representerade vid Svenska institutet i Rom. En månad efter placeringen av Romstenarna förekom en tidningsdiskussion om möjliga "snubbelstenar" i Stockholm, även om den historiska kontexten gällande deportationer av naturliga skäl skiljer sig markant från exempelvis Oslo och Köpenhamn.
De tre "snubbelstenarna" vid Rominstitutet är till minne av epigrafikern Mario Segre, hans fru Noemi Cingoli, och deras lille son Marco, alla av judisk börd. Mario Segre tvingades överge sitt arbete med inskrifter i Grekland 1940, och återvände till Rom där han försörjde sig på privatundervisning och textbearbetning. Vid den tyska ockupationen av Rom i september 1943 lämnade familjen Segre sitt hem och fick en tillflyktsort och fristad hos kollegan Erik Sjöqvist, föreståndare för Rominstitutet.
Efter en lång instängd vinter i Sjöqvists privata bostad vågade familjen sig ut på en kort promenad skärtorsdagen 1944 till sin lägenhet för att hämta några ägodelar. De blev dock igenkända, arresterade och överlämnade till Gestapo. Sjöqvist försökte ingripa, genom den tyska ambassaden vid Vatikanen, vad det verkar även hos påven, men inget stod att göra åt saken. Familjen deporterades till Auschwitz, där de mördades vid ankomsten i maj.
Familjen Segre är det enda fall av krigstida svensk flyktinghjälp på Rominstitutet som kan styrkas med säkerhet. Institutet åtnjöt inte diplomatisk immunitet. Det oegennyttiga civilkurage som Sjöqvist uppvisade under kriget gav uttryck för en sann humanitet. Hans krigstida insatser har av institutets tidigare föreståndare Carl Nylander kallats Rominstitutets finest hour.
Genom neutralitetspolitiken var Rominstitutet det enda av de utländska arkeologiska instituten vid Medelhavet som kunde bedriva sin verksamhet kriget igenom. Neutraliteten var en förutsättning för att kunna fortsätta, men institutioner är inte aktörer i sig.
Ett exempel på en annan tillämpning står att finna hos Svenska institutet i Aten, som fortsatte sin arkeologiska verksamhet under militärjuntan i Grekland (1967-1974) trots att Sverige fördömde regimen. 1940-talets Italien var visserligen en annan femma, inte minst under tumultåren i krigets slutskede.
Genom Erik Sjöqvists personliga risktagande och uppoffrande ansatser, även gentemot andra nödställda människor (exempelvis italienska vetenskapsmän och värnpliktiga på flykt från krigstjänst) är Rominstitutet nu också det enda i sitt slag med Stolpersteine.
Gunter Demnigs "snubbelstenar" är beständiga och platssnåla minnesmärken. Man snubblar måhända inte över dem i bokstavlig mening, utan snarare över det förflutna i bildlig betydelse: över ett mänskligt manifesterat minne av en såväl plötslig som permanent frånvaro.