Här är framtidens politiska karta - Socialdemokraterna tappar. Moderaterna ligger ungefär på samma nivå som i förra valet. Sverigedemokraterna går upp. Statistiska centralbyråns partisympatiundersökning som kom i tisdags bekräftar i huvudsak de tendenser som setts i andra opinionsmätningar.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Men några strömningar är mindre välbekanta. Miljöpartiet har mer än halverats i Stockholm, till exempel, och samlar nu omkring 4 procent av väljarna i det som tidigare var partiets starkaste fäste. Samtidigt har Centerpartiet - det gamla landsbygdspartiet - numera starkare stöd i huvudstaden än ute i spenaten. Vad händer?
I vintras publicerade statsvetarprofessor Anders Lidström studien "Socialdemokraternas tillbakagång 1973-2014. Strukturella förklaringar och regionala variationer. " Där förklarade han S nedgång.
Färre industrijobb, höjd utbildningsnivå, ökat välstånd, förändrade sociala mönster samt inte minst urbanisering förklarar tillsammans 75 procent av Socialdemokraternas tillbakagång sedan 1970-talet (Se "Fem förklaringar till Socialdemokraternas fall", SvD 9/2).
I en ny artikel, publicerad på statsvetarbloggen Makt och politik (4/6), visar Lidström hur urbaniseringen påverkar partilandskapet. Han delar in landets kommuner efter befolkningstäthet och folkmängd, och jämför med 2014 års valresultat.
Några partier visar sig vara utpräglade stadsföreteelser. Miljöpartiet och Liberalerna har dubbelt så starkt stöd i de tätast bebodda kommunerna än på landet. För andra är det tvärtom. S är till exempel ett 45-procentsparti på landsbygden, men hälften så stort i stan. Och eftersom allt färre bor i glesbygd medan städerna växer är det inte svårt att se vartåt det barkar. M är ett 15-procentsparti på den utpräglade glesbygden, men nästan ett 30-procentsparti i de mest urbaniserade kommunerna. Den moderata partiledningen tycks ha historien på sin sida. Gör man inga misstag kommer partiet att leva gott.
Staden tycks utgöra ett eget politiskt ekosystem. En föraning om vad som kan väntas efter en kollapsad socialdemokrati kan kanske skymtas i våra grannländer. I Köpenhamn har det rödgröna ytterflankspartiet Enhedslisten kanaliserat vänstermissnöje. I Oslo skördar ett omvandlat maoistparti, Rødt, framgångar.
Vad som ska fylla motsvarande plats i Stockholm är förstås osäkert. FI verkar ha missat chansen, att döma av opinionsmätningarna. MP har tappat sin glans efter en mandatperiod i regering, och når nu enligt SCB enbart 4,5 procent i huvudstaden. Men Vänsterpartiet får 13,5 procent!
Att ett partis traditionella bas försvinner behöver så klart inte betyda att partiet gör det. Centerpartiets opinionsstöd, exempelvis, sammanföll länge på ett slående sätt med jordbrukarnas andel av arbetskraften. Det påpekade en annan statsvetarprofessor, Magnus Hagevi, när C var inne i en djup kris 2013. För att undvika samma öde som mjölkbönderna var de tvungna att hitta en ny bas.
Man kan tycka vad man vill om Stureplanscentern, Annie Lööf och deras svekfulla agerande gentemot den övriga borgerligheten under den gångna mandatperioden - senast genom att verka för uppehållsrätt för 9 000 afghaner utan asylskäl. Enligt SCB har C numera sitt starkaste stöd i Stockholm. Partiet har hittat en nisch, och ser ut att kunna överleva på sikt.
Bertold Brecht anade antagligen inte hur rätt han skulle få, då han skämtade om att makthavarna, när väljarna envisades med att rösta fel, alltid kunde upplösa folket och välja ett nytt.