Hon tar ständigt strid för de svaga - Kaffebryggaren går igång och snart står kaffe och en hembakt toscakaka på bordet innan hon slår sig ner i fåtöljen tillsammans med Jack Russelterriern Milou.
- Det är egentligen en tik och hon hette något annat när vi köpte henne. Men alla tyckte hon var så lik Tintins hund Milou att vi döpte om henne, förklarar hon.
Medan Milou slår sina lovar runt toscakakan börjar hon engagerat berätta om sitt liv.
Om barndomen i Helsingborg med invandrade föräldrar från Tyskland och Vitryssland, barndomens somrar hos släkten som flytt till Polen efter kriget och hur det var att vara den som ständigt tog strid för de svaga.
- Jag har alltid varit engagerad och sett till att ha massor att göra. Har det inte varit ekonomi- och inköpsjobb så har det varit politiken och familjen. Titta här, säger hon och leder vägen upp för en trappa till ett par sovrum på vinden:
- Här bor mina bägge flyktingpojkar som vi har tagit hand om. Det har inte varit lätt och i början var de så förbannade på mig för att jag ställde upp regler att de ville flytta. Nu har de lärt sig att de måste följa reglerna för att allt ska fungera, förklarar hon.
I den lilla byn Tånga blev stämningen spänd när hon berättade att familjen skulle ta emot flyktingar och låta dem bo hos sig i väntan på Migrationsverkets beslut.
- Det var någon som ringde och hotade mig men då tog jag med mig pojkarna ut på promenad med hunden varje morgon så de fick hälsa på alla. Efter ett tag förstod både grannarna och pojkarna att det inte var något farligt med att hälsa, säger hon och illustrerar med att visa hur vi svenskar muttrar ett motvilligt hej och sedan drar oss undan.
- Att pojkarna höll sig på sin kant beror på att de inte är vana att bjuda in sig själva till samtal utan väntar på att någon annan ska göra det medan vi svenskar ofta är tvärtom. Det handlar om kulturskillnader.
Med de bägge pojkarna i huset har det återigen blivit liv på hästgården sedan barnen flyttat ut, men ändå är det ingenting mot hur Elisabeth Liljas liv såg ut innan maken Joakim blev sjuk för några år sedan.
- Jag har alltid haft mycket att göra och klarar inte en åtta till femtillvaro men när Joakim blev sjuk var jag tvungen att lugna ner mig och ställde in mig på att vårda honom, förklarar hon.
Det var 2006 som maken konstaterades ha Parkinsons sjukdom efter att ha gått in i väggen. Han blev sämre och sämre tills han efter några år inte kunde gå längre.
- Då gick han med på en operation efter att tidigare ha vägrat, säger hon.
- Han opererades i Lund 2014 och jag satt hemma och väntade på besked när de ringde och berättade att operationen var över och att det gått bra.
- Dagen efter var han uppe och gick utan käppar, säger hon glädjestrålande.
Nu arbetar han 75 procent och hon har fullt upp med pojkarna i huset. Hur framtiden blir mer än att hon vill fortsätta hjälpa ungdomar och slåss mot utanförskap.
När vi skiljs åt står hennes kaffekopp kvar på bordet - orörd.
Bor: I Tånga norr om Helsingborg.
Familj: Maken Joakim och barnen Alex och Jaqueline.
Gör: Hjälper flyktingar, politiker med nämndsuppdrag i Helsingborg, skådespelare med mera.
Aktuell: Fyller 50 år den 6 april.
Så firar jag: Jag vill helst ha en familjepizza och lite vin men misstänker att min familj kommer att busa med mig efter allt bus jag utsatt dem för.