Hurra, äntligen har alliansdjuret dött! - Alliansdjuret finns inte längre efter det grådaskiga spektaklet i riksdagen. Vi får hoppas att en ny varelse tar plats i svensk politik, en som är mer praktiskt och humant sinnad.
En knapptryckning och världen ligger som ny.
En kommentar belyser ett ämne ur flera infallsvinklar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Skiljelinjen blev givetvis hanteringen av Sverigedemokraterna. Men motsättningarna inom borgerligheten går djupare än så: synen på flyktingar och invandrare, och framför allt trovärdigheten i hur den synen har formulerats.
Skälet till att Moderaterna minskat medan SD ökat kan mycket väl vara att väljare på högerkanten känt på sig att stora delar av det gamla näringslivskramande partiet inte alls har något emot att plussa på arbetskraften med nya människor, flyktingar eller invandrare som är villiga att ta den typ av jobb de etniska svenskarna rynkar på näsan åt.
SD har konsekvent hetsat mot all form av invandring och skyllt varje samhällsproblem på de nyanlända. Moderaterna har däremot, med företrädare som Carl Bildt, Gunnar Hökmark och Fredrik Reinfeldt, en lång tradition av att propagera för ett slags tillväxt genom öppenhet.
Visst, emellanåt hördes under Reinfeldt-åren beskyllningar om att borgarna ville ha så öppna gränser som möjligt för att undergräva hela det socialdemokratiska projektet: blev bara påfrestningarna på systemen tillräckligt stora skulle Sverige tvingas att montera ner den generella välfärdsmodellen.
Den kritiken, som väl var ett mellanting mellan konspirationsteori och fumligt försök att försvara LO:s fientlighet mot ökad arbetskraftsinvandring, ville aldrig riktigt ta skruv. Och när Reinfeldt faktiskt gjorde allvar av sitt tidigare uttalande om att inte ta i SD "med tång", och avgick vid valförlusten 2014 hellre än att inleda ett samarbete, visade det sig att Moderaterna faktiskt hade riktiga principer.
Detsamma kan inte gärna sägas om Ulf Kristersson, vilket såväl progressiva mittenväljare som reaktionära populister hela tiden har anat. Man kan inte skaka av sig intrycket av att han och KD:s Ebba Busch Thor någonstans inför valrörelsen kom fram till att det var orättvist att de inte fick använda sig av "sina" ytterkantsväljare - det har ju Socialdemokraterna alltid fått göra med "sina" vänsterpartister.
Från borgerligt håll, även från Liberalerna och Centerpartiet, har det gjorts många och inte så tjusiga försök att likställa Vänsterpartiet med Sverigedemokraterna. Det är förstås en av orsakerna till att Annie Lööf och Jan Björklund nu påstås ha målat in sig i ett hörn. Om man inte vill stödja en mörkblå regering för att den vilar på SD:s gillande, hur ska man då kunna ingå i en regering ledd av socialdemokrater? De har ju fram till helt nyligen drivit igenom sin politik med hjälp av det så otroligt hemska Vänsterpartiet.
När man betänker att Lööf och Jonas Sjöstedt enligt egna utsagor har god personkemi, och till och med har åkt runt på debatturné tillsammans, skorrar markeringarna mot Sjöstedts parti extra falskt. Inte har väl Lööf under dessa debatter, som har handlat om hennes glada libertarianism kontra hans sjuttiotalsnostalgiska proggprogram, angripit Vänsterpartiet för att likt SD hota själva demokratin?
Den fasta blockpolitiken var tack och lov en parentes i svensk politisk historia. Så sent som under 1990-talet samverkade Socialdemokraterna och Centerpartiet om bland annat budgetpolitiken. Ett samarbete idag mellan de krafter som inte tror på högerkantens svartmålning av invandrare och flyktingar skulle ha en rejäl majoritet av väljarna bakom sig. Vilka de krafterna är framstår nu med all önskvärd tydlighet: alla som just röstade nej till Kristersson som statsminister.
Torbjörn Nilsson lanserade i Expressen för ett tag sedan begreppet "alliansperson". Det djuret finns inte längre - inte efter det grådaskiga spektaklet i riksdagen idag. Vi får hoppas att en ny varelse istället tar plats i svensk politik, en som är mer praktiskt och humant sinnad.
Sverige har mellan varven hållits för ett föregångsland. Tänk om vi kunde gå i bräschen för att driva ut polariseringens fasansfulla gift?
Thomas Engström är författare. Inför valrörelsen 2018 blev han medlem i Centerpartiet, efter att tidigare ha röstat på Moderaterna.