Id kontroller löser inte katastrofen på Medelhavet - Dödens hav har åter krävt hundratals liv, och nu har alla tragiska drunkningsrekord slagits. Samtidigt sitter över 200000 flyende fast i Grekland och Italien. Såhär lär det fortsätta, och då löser svenska id-kontroller väldigt lite.
GENÈVE Om någon trodde att flyktingkatastrofernas tid var över blev på torsdagen sorgligt påmind om motsatsen. Omkring 240 människor mötte döden i Medelhavet efter två förfärliga båtolyckor mitt i natten utanför Libyens kust. Gummibåtarnas bräckliga träbotten brakade sönder och alla ramlade i det höstkalla svarta vattnet. Småbarn, gravida kvinnor, utmattade män. Det tog räddningsmanskap tolv timmar att komma till platsen. Det var för sent för nästan alla.
Sannolikt handlar denna båttragedi om ungefär lika många döda som den uppmärksammade Lampedusakatastrofen 2013, då minst 300 människor drunknade. Det följdes av ett förfärat ramaskri från Europas ledare och befolkningar. Det blir nog inte samma sak den här gången. Vem orkar bry sig om nya flyktingkatastrofer efter förra årets flyktingkris som man tror är löst bara för att inga fler flyktingar kommer?
Men bry sig är just vad vi bör. Läget för flyende över Medelhavet är nämligen värre än någonsin - samtidigt som färre flyr. Förra året flydde drygt 1,1 miljoner människor över södra Medelhavet och Egeiska Havet, och 3771 drunknade på vägen. Hittills i år har "bara" 334000 flytt över havet, men 4220 mist livet och det återstår två stormiga månader.
Döden på detta omskrivna hav har slagit alla tragiska rekord. Nu drunknar en av 80 som som flyr mot Italien eller Grekland. På den farliga rutten från Libyen till Italien är det ännu värre. Där drunknar 1 av 47 som flyr.
Fler drunknar då farliga Libyenrutten blivit enda alternativet sedan flyktvägen över Adriatiska havet stängts efter vårens överenskommelse mellan Turkiet och EU. Men fler dör också eftersom allt eländigare gummibåtar används av allt skoningslösare smugglare. En ny smuggeltaktik är att skicka iväg tusentals flyende på olika farkoster samtidigt från Libyen för att några ska smita förbi gränskontrollerna. Men istället försinkas räddningsarbetet när båtarna kapsejsar - och fler dör.
Ett annat kusligt skäl är att flyende hellre tar risken att dö i vågorna än att stanna kvar i miserabla förhållanden i libyska läger. Där misshandlas de, utnyttjas som slavar, rånas, våldtas och riskerar att skjutas. Valet står mellan pest och kolera.
Såhär lär det fortsätta. Med flyende och döda. De senaste tio åren har 25000 flyende drunknat på Medelhavet. En hisnande siffra och ungefär lika många som bor i Ekerö eller Härnösand. Båtkatastroferna avskräcker inte människor att fly trots att hjärtlösa cyniker hävdar att "om många dör slutar folk att fly".
Men för flyende som lyckas ta sig i land i Europa väntar idag bara nattsvarta utsikter. Över 231000 flyktingar och migranter sitter fast i Italien och Grekland sedan månader efter att övriga Europa nästan hermetiskt slutit sina gränser. Det finns inga kryphål kvar att ta sig vidare - och EU:s löfte om att dela på flyktingansvaret och ta emot 160000 flyende har blivit fiasko.
Ta Italien som exempel. Knappt fyra procent av flyktingarna har tagits emot av övriga 24 EU-länder. Storbritannien, Irland, Danmark, Österrike och Island har inte tagit en enda flykting. Föga förvånande inte heller Ungern, Bulgarien eller Slovakien.
Så de flyende blir fast i två länder som redan går på knäna under flyktingtrycket. Idag kommer nästan igen vidare. Det finns ingen flyktingström som väller genom EU och mot Sverige. Den existerar inte. Därför klingar ord om att förlängda id-kontroller och gränskontroller behövs för att "ta hänsyn till ordning och säkerhet" och för att “säkerställa att vi inte får kraftigt ökat inflöde av asylsökande till Sverige" ganska tomt.
Risken att drunkna i ett iskallt hav eller skjutas i ett libysk flyktingläger avskräcker inte syrier, irakier, afghaner, nigerianer, eritreaner, somalier, etiopier och senegaleser från att fly. Det gör knappast heller svenska gräns- och id-kontroller. Lösningen ligger på ett annat plan, där Europa måste komma fram till ett delat ansvar för människor på flykt.