Jag pratar med lilla Alex varje dag - Alex Schulman - aktuell med den hyllade boken Glöm mig - om råttkungar, hyckleri och att tala med sig själv.
Boken Glöm mig är en hård uppgörelse med din mamma. Vad skulle hon ha tyckt?
- Nu ger du mig ångest. Är det verkligen en hård uppgörelse?
Det får man väl ändå säga.
- Ja, kanske. Jag gick in på mammas Wikipedia-sida häromdagen. Där står att hon varit programledare, informationschef - och längst ner fanns en nyskriven mening om att hon var alkoholist, enligt en bok av hennes son. Så visst smutsar jag ner hennes eftermäle, och ibland när jag ligger vaken om nätterna känns det som jag har förrått henne. Men jag landar ändå i slutsatsen att jag har rätt att berätta min historia. Det hon gjorde har skadat mig mycket.
I såväl böcker som föreställningar återkommer du ofta till "lilla Alex". Vad säger din terapeut om det?
- Att det är bra att jag tar fram honom. Jag pratar med "lilla Alex" varje dag.
Förlåt?
- Varje kväll när jag borstar tänderna sitter "lilla Alex" på handfatet. Och så småpratar vi om hur han haft det.
Pratar han?
- Ja, fast bara inne i mitt huvud. Jag är ju inte galen.
Vad säger du till "lilla Alex"?
- Ofta säger jag ’Det var inte ditt fel’. Terapeuten vill att jag ska erkänna för mig själv att barn inte ska behöva vara med om det jag har varit. Detta låter kanske fånigt, men det har fungerat för mig.
Om man jämför boken om din mamma med den om din pappa upplever jag att du dömer mamma hårdare.
- Det är inte sant. Pappa kunde vara jobbig, men han räddade oss när mamma var som värst. En kompis sa att boken om mamma är syrefattig medan boken om pappa är syrerik. Precis så var mina föräldrar: pappa gav mig syre medan mamma gjorde så att jag inte kunde andas. Men jag saknar hennes intellekt. Pappa var inte alls nyfiken på samma sätt. Med mamma kunde jag ha givande diskussioner om böcker jag läst.
Som krönikör känns det som du blir mer och mer politisk.
- Ja, det är för att jag avskyr förskjutningen som sker just nu. Vi håller på att normalisera ett rasistiskt språkbruk, och någon måste hindra det. Jag fick ett mess av Jonas Gardell häromdagen där han skrev att han och jag är vaktposter. När Kent Ekeroth tillåts säga att man ska ålderstesta och hålla asylsökande fängslade, måste någon säga stopp.
Du är övertygat röd och samtidigt extremt kommersiell i exempelvis din och Sigge Eklunds podcast. Kan du känna dig förljugen?
- Du menar om jag är en hycklare? När vi sålde vår bostadsrätt på Odengatan gjorde vi en jättevinst. Strax före det hade jag skrivit en krönika om hur mycket jag avskydde bostadsspekulation. Då funderade jag en del - men kom fram till att man måste kunna leva efter samhällets spelregler även om man är emot själva systemet. Så nej, jag tycker inte det är hyckleri.
Ska ni sluta med er podcast?
- Ja, men Sigge blir så arg när jag tar upp det. Han tycker inte det är kul att ha en podd om jag ska gå runt och prata om att den snart läggs ner. Och det man kan ju förstå.
Min uppfattning är att du är modig professionellt men ganska feg privat. Stämmer det?
- Helt och hållet. Socialt är jag en skakad person. Men professionellt äcklas jag av att känna mig feg. Jag tror man måste våga stänga dörrar för att kunna öppna fönster, därför försätter jag mig emellanåt i lägen där jag tvingas gå vidare. Som när jag skrev i min Aftonbladet-blogg att tidningens filmrecensent Jan Olov Andersson var dålig. Undermedvetet diskvalificerade jag mig som bloggare. Eller när jag som krönikör i gratistidningen Punkt. se copypastade en gammal text av Filip Hammar. Och eftersom jag känner att podden måste ta slut snart är det här mitt sätt att straffa ut mig.
Vad är det allra bästa du har gjort?
- Boken om mamma. Min bild var att boken om pappa var jättebra, men när jag läste om den tyckte jag flera partier var svaga. Varför trodde jag det var intressant att han var tv-producent? Ett helt kapitel ägnas åt Hyland. Obegripligt. Det borde varit en mer allmängiltig skildring av en son och hans åldrande pappa. Men delar av den var stark. Det är sorgligt när han dör. Då grät jag.
Och det sämsta?
- Tyvärr är det boken om Amanda - Att vara med henne är som att springa upp för en sommaräng. Den är ett hafsverk. Jag utgick från ett sommarprat och lade bara till några krönikor.
Blir nästa bok något skönlitterärt eller kommer den handla om din lillebror Calle?
- Jag förstår inte vad du menar. Är inte det här skönlitterärt? Vad skulle kunna vara mer intressant än att skriva något som är helt autentiskt? Calle får ingen bok. Men det finns en till historia ur mitt liv som är både mörk och stark.
Kan titeln bli "Lilla Alex"?
- Haha, vad skulle folk säga? ’Han slutar aldrig’. Jag skulle vilja skriva om råttkungar. Vet du vad det är? Ibland när råttor lever ihop i trånga utrymmen fastnar deras svansar i varandras, och så dras de åt hårdare och hårdare tills de inte kommer loss. Sen tvingas de leva som nån sorts råttsiameser. Otroligt äckligt. Googla råttkungen så får du se.
Ålder: 40.
Bor: Östermalm.
Familj: Frun Amanda samt döttrarna Charlie och Frances.
Aktuell: Med kritikerhyllade boken Glöm mig, om relationen till hans mamma.