Jag skulle bli dödad direkt i Damaskus - Palestinske Ghayath Almadhoun växte upp i ett flyktingläger i Damaskus. När han 2011 fick asyl i Sverige hade han redan gett ut diktsamlingen "Asylansökan". För två år sedan kom "Till Damaskus" som han skrivit tillsammans med Marie Silkeberg.
Vad betyder ordet "hemma" för dig?
- Jag har inga minnen från mitt riktiga hem, Palestina. Det är som en dröm för mig. Jag växte upp i ett flyktingläger, men jag visste redan som liten att det inte var mitt riktiga hem. Jag valde att fly från Syrien och leva i exil. Exilen i sig är också ett hem. Nu lever jag i en parallellvärld. Jag är en del av Sverige, men betraktar ändå allt med en utomståendes perspektiv. Poesin är också ett hem, inom den känner jag mig som mest hemma.
På vilket sätt?
- Poesin betyder allt. Jag lever, andas, pratar och äter poesi. Jag reser som en poet. Jag ser poesi i allt. Den är en del av allt som är jag. Jag har skrivit i hela mitt liv. Min pappa var poet och min farbror författare, men jag upplever inte att jag går i deras spår, jag följer min egen väg.
Hur menar du?
- Poesin har hjälpt mig att hela vissa sår. Den är också en mask jag tar på mig ibland för att dölja att jag inte alltid är glad. Poesin kan däremot inte få mig att glömma det som hänt i Syrien. Min bror har dödats, min familj och släkt har dödats. Poesi kan inte förändra världen, men den kan förändra människorna som i sin tur kan förändra världen.
I vilken situation känner du dig som mest hemma?
- När jag är förälskad. Den man älskar, den man hör ihop med och delar allt med, blir som ett hem. Om jag kunde skulle jag avskaffa alla gränser. Jag tycker att gränser är naiva, människor är större än gränser.
När kände du för första gången att Sverige är ditt hem?
- Jag kom från en resa och så fort jag satte ner min fot på svensk mark på Arlanda kände jag att jag var hemma och att Sverige var platsen där jag kan vila. Jag skulle gärna åka tillbaka till mitt första hem, Damaskus, men det går inte. Jag skulle bli dödad direkt. Men Damaskus är staden som gjorde mig till den jag är.
- Den vackraste staden i världen och mitt hem. Jag saknar Damaskus mer än någon kan ana. Jag älskar allt med staden, vädret, maten, människorna. Jag har rest massor, men aldrig upplevt en lika varm och välkomnande stad.
- En stad jag också älskar. Berlin är kosmopolitisk, multikulturell, levande och det är billigt att leva där. Berlin förstördes under andra världskriget men byggdes upp igen, och det ger mig hopp om att Damaskus en dag också kommer att göra det.
- Jag har aldrig varit där men känner bra till staden, i mitt inre. Jag gillar inte Times Square, där finns alldeles för många människor. Jag trivs bättre i Harlem, Bronx och Queens. New York är en poetisk stad full av galna metaforer.
Samarbete i en märkt värld