Kärlek i det 21a århundradet - Det är våren 2138 och "Antikrundan" rullar okuvligt vidare. Sedan ett drygt århundrade leds tv-programmet av Anne Lundbergs och Knut Knutsons hologram. Av kostnadsskäl, 97 procent av SVT:s licenspengar går vid det här laget till Melodifestivalen, men också för att tittarna aldrig förmådde ta adjö av Anne och Knut.
In i bild kommer ett verk som föreställer ett ungt par. Tavlans ägare, en kvinna i retrochica 2030-talskläder, tittar förväntansfullt på de båda hologrammen.
Anne: Här har vi måleri från sekelskiftet. Att döma av buketten är det en bröllopsbild. Vad vet du om den?
Ägaren: Den har stått i förrådet i evigheter, bakom min farmors gamla spinnrock . . . nej . . . nåt som hette cross trainer. Där hittade jag den. Farmor sa att hon och farfar köpte den på en auktionssajt som hette Tradera i mitten av 2010-talet.
Anne: Vad säger du Knut? En traditionell sak, va?
Knut: Ja, det här är enkelt bruksmåleri. Kanske utfört av en bildlärare som behövde extrapengar till sitt skyhöga bostadslån. Det här var ju innan den stora bubblan sprack på 20-talet. På den här tiden bodde fortfarande stora delar av svenska folket ensamma, de anade bara sina medmänniskor när de hörde rasslet i avloppsrören hos grannen. På 2010-talet kunde det hända att klassresenärer ville anknyta till gamla borgerliga ideal, de fick då i bröllopsgåva att bli avmålade.
Anne: Tavlan har en speciell historia?
Knut: Ja, det vilar en sorg över den. Inte bara för att mannen målats med en feldimensionerad mörkblå kavaj som får hans högerarm att se vanskapt ut. Det här en berättelse om två människor som ville älska, men såg beviset för sin kärlek säljas på en auktion. Det som är så makalöst med verket är dess proveniens. Annonsen lades ut på den så kallade Internationella kvinnodagen, en dag som ännu behövdes vid den här barbariska tiden. På skärmdumpen skriver kvinnan på bilden, författaren Jonna Vanhatalo: "Detta är din chans att hjälpa en ensamstående morsa att betala sina förfallna räkningar".
Anne: Så sorgligt.
Knut: Ja, samtidigt tycks kvinnan ha gjort det här med glimt i ögat. Men det som verkligen gör det till stor konst om kärleken i det 21:a århundradet är två märken i mannens panna. Så här skrev Jonna Vanhatalo: "Min knytnäve råkade gå igenom tavlan när det var som mest infekterat i bodelningen, så betänk det symboliska värdet av frihet i det utdelade slaget när du budar".
Anne: Framförallt mannen var vid den här tiden en känd svensk?
Knut: Ja, en skribent och författare som hette Marcus Birro. Han tycks ha varit en humörstark romantiker som tyvärr led av återkommande tvångstankar om att hela svenska folket talade genom honom. Han var en både impopulär och populär figur i svensk offentlighet. När han var ung spelade han i ett band med sin bror som hette The Christer Petterssons. Vissa tittare vet kanske att Pettersson uppfann drinken "Rotebroare".
Anne: Att sälja tavlan tycks ha varit ett sätt för kvinnan, Jonna Vanhatalo, att gå vidare.
Knut: Ja, kanske. Och mannen, Marcus Birro, tycks ha gått ur skilsmässan som en klokare man. I en lokal tidning, Södermalmsnytt, bad han om ursäkt för den roll han spelat i den offentliga debatten. Birro började vid den här tiden se sitt eget ansvar för samtalstonen i ett land där det kunde brinna på 100 flyktingförläggningar under ett år. Nä, det var inte bättre förr.
Anne: Auktionen drog in en stor summa med den tidens penningvärde. För en del av pengarna bjöd Jonna Vanhatalo sin exman på en italiensk middag. De uppfostrade sina barn i kärlek. Kort därefter gav Marcus Birro ut romanen "Lämna mig aldrig".
Knut: Fint. Nå, vad tror du att du kan få för den här då?
Ägaren: Jag vet inte. Det kan inte vara mycket.
Knut: Det ska jag säga dig! Jag betalar vad du begär. Den här ska hänga på Nationalmuseum. Som en påminnelse från 2010-talet: kärleken kan vara en knytnäve i en taffligt målad panna, men det finns inget större.