Lukasjenko och Erdogan skrattar åt EU - Cyperns hårdnackade vägran att införa EU-sanktioner mot Aleksandr Lukasjenkos styre i Belarus så länge inte samma sanktioner införs mot Recep Tayyip Erdogans i Turkiet, framkallar säkert förtjusta flin i både Minsk och Ankara.
Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
BRYSSEL I snart två månader sedan presidentvalet i Belarus - ett val som snabbt dömdes ut som omgärdat av fusk och siffertrixande - har EU-länderna fördömt president Aleksandr Lukasjenko och lovat Belarus demokratirörelse att man ska införa tuffa, ekonomiska sanktioner mot hans styre.
En lista har tagits fram av EU-länderna över ett fyrtiotal belarusier i Lukasjenkos närhet, vars bankkonton och andra tillgångar i EU ska frysas. De ska också beläggas med inreseförbud till unionen.
Men de sanktionerna har det inte blivit något av, eftersom lilla Cypern helt ensamt vägrar att skriva på. Varje EU-land har nämligen vetorätt vad gäller EU-sanktioner mot andra länder i världen.
Situationen är pinsam. För varje dag som går utan sanktioner kan Lukasjenko skratta lite högre åt den europeiska, utrikespolitiska pudeln som skäller och skäller men aldrig biter.
Cypern får förstås också en massa skäll. Det är fullkomligt uppåt väggarna, menar de andra EU-länderna, att ett enda land håller hela Belarus-frågan gisslan.
Cypern använder dessutom Belarussanktionerna för att få sin vilja igenom i en helt annan konflikt. Så länge de andra EU-länderna inte går med på att även införa sanktioner mot Turkiet, så vägrar regeringen i Nikosia att gå med på dem mot Belarus.
Turkiet och Cypern träter om vattenområden i östra Medelhavet. Konflikten har eskalerat sedan turkarna förra året började provborra efter olja och gas i dessa vatten.
- Det är inte rimligt att ställa frågorna mot varandra, sade statsminister Stefan Löfven inför det EU-toppmöte som inleds på torsdagen och som till stora delar ska handla om just Turkiet-Cypern-Belarus-debaclet.
Men för att förstå varför Cypern hårdnackat vägrar att vika sig räcker det kanske att ta fram en karta.
Den lilla ön ligger helt i jättenationen och vapenmakten Turkiets skugga. När cyprioterna vaknar på morgonen ser de kanske fören på turkiska skepp som glider fram längs med den cypriotiska kustremsan för att leta efter olja. Borrningsbåtarna eskorteras av turkiska krigsskepp. En syn som säkert väcker gammal skräck till liv.
Många cyprioter minns den turkiska militärens invasion av ön 1974, som delade ön i en turkcypriotisk del och en grekcypriotisk del.
Den alltmer hårdföre och auktoritäre turkiske ledaren, Recep Tayyip Erdogan, sade i juli 2019 att han inte skulle tveka en sekund att invadera Cypern igen för att "försvara turkcyprioternas intressen" - det vill säga turkiska intressen, eftersom Erdogan ser den turkcypriotiska delen av Cypern som en integrerad del av Turkiet.
Att Cypern, inför hotet om både en militär attack och att Turkiet helt sonika förklarar cypriotiska vatten som sina, förväntar sig att de andra EU-länderna solidariskt markerar mot Turkiet är inte konstigt alls. Särskilt inte som de andra EU-länderna förra året faktiskt ställde sig bakom ett fördömande av Turkiets borrningar och anspråk på cypriotiska vatten.
Några månader senare, i november 2019, hade man tagit fram ett "ram för restriktiva åtgärder" mot Turkiet. Det är EU:s fikonspråk för att man hade kommit överens om vilka slags sanktioner som kunde bli aktuella mot Turkiet. Som till exempel en lista över turkar vars bankkonton och andra tillgångar i EU skulle frysas och som skulle beläggas med inreseförbud till EU. Alltså samma slags sanktioner som man nu planerat mot Belarus.
Men av dessa sanktioner har det inte heller blivit något. EU är beroende av president Erdogans goda vilja att hysa omkring 4 miljoner flyktingar och asylsökande i Turkiet - personer som i många fall vill ta sig vidare västerut till EU.
Erdogan har ett avtal med EU om att hindra flyktingarna från att försöka ta sig in i EU. Men han har också varje gång han kritiserats hotat med att öppna gränspassagerna till EU.
Säkert är det en av anledningarna till att EU-länderna är försiktiga med att sätta kraft bakom sina fördömanden och hårda ord mot den turkiske presidenten. Även Erdogan har hittills kunnat skratta åt EU:s tandlösa fördömanden.
Därför är det inte så svårt att ha förståelse för Cyperns agerande.