Merkels era går mot sitt slut - Angela Merkel kliver av. Hon kommer inte att kandidera till omval som partiledare för kristdemokraterna CDU på nästa partikongress. Hon kommer inte att ställa upp som kansler 2021 och inte heller kandidera till förbundsdagen. Det beskedet gav hon vid en presskonferens på måndagen.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Därmed närmas slutpunkten för en epok i Europas historia. Uppväxt i Östtyskland engagerade hon sig politiskt en månad efter Berlinmurens fall. Hon gick med i partiet Demokratischer Aufbruch, som något år senare slogs ihop med CDU. 1990 valdes hon in i förbundsdagen. Dåvarande förbundskansler Helmut Kohl gjorde henne till miljöminister 1994, och hon blev partisekreterare 1998. När den tidigare ledningen slogs ut av en partifinansieringsskandal klev hon fram som ny ledare för CDU 2000, och två år senare som anförare för hela det kristdemokratiska blocket i förbundsdagen.
Det är kanske få som kommer ihåg det i dag, men vid tiden för Merkels tillträde som förbundskansler i november 2005 var tysk ekonomi genomrutten. Arbetslösheten hade samma sommar uppgått till 11,2 procent, den högsta i Tyskland sedan 1930-talet. Fem år i rad hade Tyskland budgetunderskott som var större än vad EU tillåter. I dag ligger arbetslösheten under 3,5 procent, och det var länge sedan Tyskland fick snubbor från EU för slapp budgetkontroll.
Men reformerna som lade grunden för vändningen lades till stor del på plats redan innan Merkel tog över. Sedan dess har tysk ekonomi mest tuffat på. Bortsett från ett hack i kurvan - som även det var relativt lindrigt - under den globala finanskrisen har kursen varit stadig. Tillväxten har i och för sig inte varit katastrofal - men knappast heller lysande.
Den ekonomiska pålitligheten har haft ett pris. Skattetrycket har ökat med drygt 3,5 procentenheter under Merkel.
Har hon lyckats bättre med omvärlden? Möjligen sämre. Under hennes år som Europas mest tongivande ledare har Ryssland blivit allt mer aggressivt. Turkiet har återgått till auktoritärt styre, nu med islamistiska förtecken. Södra Europa har brottats med omöjliga ekonomiska förhållanden. Storbritannien har bestämt sig för att lämna Europeiska unionen.
Hela det politiska landskapet i EU har förändrats. Hennes ekonomiska politik för eurozonen drev Sydeuropa i famnen på populister. Den generösa migrationspolitik som Merkel anförde, gav i slutänden splittring både nationellt och internationellt, med auktoritära ledare i öst, högerradikal revolt på hemmaplan och generellt försvagad liberalism.
Man kan förstås hävda att finanskrisen skulle ha kunnat få ännu värre konsekvenser, att EU kunde ha varit ytterligare söndrat, eller att Ryssland kunde ha slukat avsevärt mer territorium - men det lär inte stilla kritiken.
Angela Merkel har hela sin gärning tvingats vara en symbol. Hon har förkroppsligat enandet mellan öst och väst. Som första kvinnliga förbundskansler har hon personifierat det relativt konservativa tyska samhällets jämställdhetssträvan. Under asylkrisen fick hon representera allt det som Europas missnöjespartier vände sig emot. Nu kommer hennes namn snart att likställas med en given period, två decennier i Europa, vars utveckling vi ännu inte känner de fulla konsekvenserna av.
Räddade hon EU i en tid av kris? Eller var hennes epok det första skedet i det liberala Europas nedgång? Omdömena lär bli vitt skiftande, och kanske säga mest om personerna som fäller dem.
Efter fyra mandatperioder som förbundskansler är Angela Merkel definitivt en av dem som har betytt mest för Europas framtid. Vilken den än blir.