Migrationspolitiken måste reda ut asylfrågan - Vi borde lära av Kanada.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Asylpolitik borde vara första steget i en långsiktig migrationspolitik. Asylsökande är migranter. Migrationen drivs av förhoppningar om asyl. Men regeringens direktiv för den parlamentariskt sammansatta kommittén i riksdagen gör inte den kopplingen.
Asylpolitiken läggs åt sidan. Tvärtemot all logik ska flyktingarnas rättsliga ställning fortsatt prioriteras, rättssäkerheten i asylprocessen ytterligare stärkas. Skyddet för de mänskliga rättigheterna ska fortsätta tolkas som individuellt utkrävbara juridiska rättigheter, och inte som en universell gemensam standard för grundläggande fri- och rättigheter för människan i varje enskilt land.
Samtalen borde som sagt börja med asylpolitiken. I vilken egenskap tas flyktingarna emot? Är de tillfälliga gäster? Har de sökt asyl hos oss i akut nöd? Har de för avsikt att återvända hem när läget blivit mer stabilt? Det är frågor vi borde ställa. Asylpolitiken innebär ju en sorts blind dates. Vi vet inte vilka vi får. Vi vet inte hur många. Det är flyktingarna som bestämmer sig för oss. När de väl är här ses de som våra migranter.
Av regeringens direktiv att döma har dessa migranters intressen prioritet. Som hur Sverige ska ordna med människors "förutsättningar att etablera sig i landet". I mina öron låter det som ett förord för permanenta uppehållstillstånd. Man etablerar sig inte tillfälligt.
Nästa punkt blir då försörjningen. Ska det finnas krav på migranterna att försörja sina familjer som de tar hit och hur ska kravet i så fall utformas? Jag tänker att om ett officiellt krav på självförsörjning skulle vara alltför betungande för migranterna får de väl ta med det i sina överväganden innan de väljer Sverige. Se på Kanada.
Tillflödet av migranter i Kanada styrs mer av nationella intressen än av konventioner. Kanada väljer ut dem som verkar passa in och kan förväntas bidra till ekonomi och samhälle, vilket gör att de accepteras av befolkningen. De har rätt till statliga bidrag och boende under sitt första år i landet. Ett år. Vi har två. Men de flesta kan engelska, ingen kan svenska. De får ta andra jobb än jobb de egentligen är kvalificerade för, de har låga ingångslöner, motsvarande hundra svenska kronor i timmen, de får kämpa.
Hela 60 procent är ekonomiska migranter som väljs ut genom ett poängsystem baserat på de bästa och smartaste. Bara femton procent är flyktingar och tjugofem procent är släktingar till redan etablerade migranter.
Kanada har en tydlig plan för en global värld där möjligheterna bygger på människors vilja att bidra och inte på rättigheter.
Alla som kommer dit vet vad som gäller. De ser sig som subjekt i sina liv och väljer poängsystemet framför rättigheterna som supplikanter. Varför? Kanske för att de vill bevara sin värdighet. Värdighet är målet för mänskliga rättigheter.
Det verkar som om regeringen underskattar problemet med politiktrötthet och politikerförakt och att välfärdsstaten är ställd mot väggen.
Vi kan inte ta hand om allt som är behjärtansvärt. Varför då över huvud taget diskutera "om en ny humanitär grund för uppehållstillstånd ska införas" utöver det som följer av EU-rätten och svenska konventionsåtaganden?
Är vi inte humana nog? Alla som kommer kan rimligtvis ändå inte omfattas av hela välfärdsstaten, världsmedborgarperspektivet till trots.
Vi har fått lära oss att det är fel att säga vi och dom om migranter, men dom är inte en homogen grupp. När migranterna väl fått ja till asyl har de två år på sig att visa om de vill bli delaktiga i samhällsgemenskapen och leva här permanent.
De har incitament. Gör de ingenting under de två åren för att själva närma sig vårt språk och vår ordning bör vi väl ta det ad notam? Då är de här tillfälligt, ett år i taget, vilket borde ge en annan och svagare status i välfärdssystemen med färre rättigheter och färre beviljanden. Det bör planeras i särskild ordning.
Vi bör göra åtskillnad. Det är inte vi och dom. Det är dom som och dom som inte.
HELENA RIVIÈRE är fri skribent. rivihel@gmail. com