Migrationspolitiska dilemman - Björn Östbrings doktorsavhandling om migrationspolitiken lyfter viktiga frågeställningar för den parlamentariska kommittén att pröva.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Vad är målet med migrationspolitiken? Det är den övergripande frågan Björn Östbring ställer i sin doktorsavhandling "Migrationspolitiska dilemman, Om idealism och realism i liberal politisk teori" (Statsvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet 2019).
Den resonerar om målkonflikterna i migrationspolitiken och hjälper till att identifiera olika slags anledningar till oenighet och för en gångs skull inbegrips vi i en principiell diskussion. Begreppet rättigheter? Efterlevnaden? Vad väger tyngst: asylrätten eller den enskilda statens suveränitet? Hur stora kostnader för invånarna i en stat kan asylrätten legitimera? Och omvänt, vilket pris för de asylsökandes livschanser kan invånarnas intressen rättfärdiga?
Målkonflikten gäller ansvaret för våra politiska gemenskaper och det som är vårt politiska system å ena sidan, och att hjälpa förföljda personer enligt asylprincipen oberoende av allt annat å den andra.
Det liberala idealet är högt i tak. Men förutsättningarna för att vi ska kunna vidmakthålla vår kollektiva identitet och liberaldemokratiska samhällsgemenskap är att vi väger flyktingarnas intressen mot medborgarnas. Den normativa liberala teorin måste förhålla sig till den existerande verkligheten.
Utgångspunkten är att många stater i Mellanöstern förbryter sig mot mänskliga rättigheter för sina medborgare. De är de som ska ge sitt folk de politiska och sociala och institutionella rättig-heter som FN-konventionerna kräver, men de känns inte vid det ansvaret.
Människor flyr sina hemländer med asylrätten som lösningen på hemlandets oförmåga att leva upp till de grundläggande rättigheterna. Vi ställs inför tvånget att överta ansvaret för det som åligger hemmastaten.
Det skiljer asylrätten från andra mänskliga rättigheter. Asylrätten är alltså ett svar på en efterlevnadsproblematik. I och med att vi upprätthåller asylrätten - vare sig man betraktar asylrätten som en ideell rättighet eller en legal rättighet - så hamnar ansvaret för alla människors mänskliga rättigheter på oss, på Europa, eftersom det är vi som erkänner konventionerna.
Asylrätten betyder att människor ges rätt till inträde om de infinner sig vid gränsen. Rätt till vad? frågar sig Björn Östbring. I vilken egenskap? I vilken utsträckning? Som gäst med tillfällig bosättning? Som permanent bosatt? Som medborgare i den politiska gemenskapen? Eftersom det är skydd undan förtryck, förföljelse och krig som ger rätt till asyl så är det de behoven som ska täckas. Det är också innebörden av ordet asyl.
Den nuvarande asylrätten tvingar alltså en stat att ge en flykting vid gränsen rätt till inträde. Enligt flyktingkonventionen. Det innebär att en person som söker asyl också i praktiken väljer vilket land han vill ska erbjuda honom uppehälle. Det har bidragit till att asyl i praktiken inte längre är någon tillfällig lösning så länge risken i hemlandet kvarstår. Asyl har glidit över till att bli en permanent form av migration.
Riksdagskommittén för den framtida svenska migrationspolitiken borde börja med att förutsättningslöst pröva Björn Östbrings frågeställningar. Hur stort ansvar bör asylrätten överföra på en stat?
HELENA RIVIÈRE är fri skribent.
rivihel@gmail. com