Missnöjet växer Vänsterpartiet satt i gungning - Var femte riksdagsledamot har sagt upp sig bara sedan i somras. Efter år av konflikter lämnar också veteraner från gräsrotsnivå, kommun och landsting i protest mot en alltmer kritiserad partiledning.
Det är inte första gången en före detta partiledare lämnar Vänsterpartiet efter bråk med partiledningen. När Gudrun Schyman blev politisk vilde i riksdagen höll partiet på att slitas isär mellan konservativa och förnyare. Det var en kamp mellan vänster och höger, om än belägen på vänsterskalan. När den tidigare ledaren Lars Ohly nu lämnar partiet är det snarare frånvaron av vänster och höger som river i partiet.
En kommentar belyser ett ämne ur flera infallsvinklar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Att det sker i kölvattnet av #metoo är symtomatiskt; i bakgrundssamtal med vänsterpartister verkar flyktingpolitiken, feminismen, identitetspolitiken och debatten om hedersvåld svårast att hantera. Rädslan för att göra eller säga fel är stark och vanlig i vänsterpartistiska hjärtan.
När Lars Ohly lämnar gör han det efter att fyra rutinerade riksdagsledamöter gjort detsamma på bara några månader. För Vänsterpartiets 21 mandat betyder det var femte ledamot. Trots att alla inte har gått i protest - utrikespolitiska talespersonen Hans Linde fick ett nytt jobb och Daniel Sestrajcic hänvisade till familjeskäl - betyder det något.
Vänsterpartiets riksdagsgrupp är satt i gungning knappt ett år före valet. Och från alltfler håll hörs missnöjet med partiledningen.
Försvarspolitiske talespersonen Stig Henriksson, en av få i partiet med fördjupad kunskap och intresse i försvarsfrågor, valde att säga upp sin plats när han inte fick tjänstledigt en längre tid. Veteranen Wiwi-Anne Johansson har suttit i riksdagen sedan 2006. Också hon hoppade av, i protest mot hur partiet har behandlat Amineh Kakabaveh. Den konflikten - mellan en av partiets mest namnkunniga och partiledningen, och som rört sig runt hedersrelaterat våld och rasism - har skakat partiet under flera år. På sociala medier har tongångarna varit hårda och dräpande, långt ifrån kamratliga.
Interna kritiker ser likheter i hur Lars Ohly och Amineh Kakabaveh har behandlats. Man pratar tyst men i stora ord om en "dödsrädsla" för att bli stämplad som rasist, eller antifeminist, eller för att bara uttrycka sig om något man inte har en egen erfarenhet av. En rädsla för att bli utfryst om man inte tycker som ledningen.
Många vittnar om en omorganisation som lett till att resurserna främst riktas centralt och mot partiledaren. Vilket ger mindre makt till enskilda ledamöter, kommuner och landsting. Andra säger att partiet stöpts i en "schlingmannsk form"; där alla ska säga samma sak och partiledningen bestämma när det sägs. Som en källa uttrycker det för SvD: "Men vi är Vänsterpartiet, inte Moderaterna. Det funkar inte på oss".
"Det är tråkigt att Lars Ohly väljer att lämna Vänsterpartiet" skrev biträdande partisekreteraren om avhoppet, vilket är den enda kommentar partiledningen avser att ge. Runt om i partiet hörs något kanske ännu tråkigare: anklagelser om toppstyrning, utfrysning, och missnöje med takhöjden.