Monstertecknare ger nytt liv åt Mio min Mio - För första gången på drygt 70 år kommer Astrid Lindgrens "Mio min Mio" ut med nya illustrationer. Konstnären är Johan Egerkrans som gjort sig känd för sina bilder på monster och andra vidunder. Här berättar han om några av bilderna.
En höstkväll för länge sedan, kanske på väg hem från arbetet på Tegnérgatan, såg Astrid Lindgren en "ensam pojke, sittande lite sorgmodigt på en bänk". Gossebarnet försvann in i porten till Upplandsgatan 13 B och författaren såg honom aldrig igen. Men i "Mio min Mio" fick berättelsen sin fortsättning. Pojken på bänken hette Bo Vilhelm Olsson och var egentligen en prins från Landet i fjärran, och den enda som kunde besegra ondskans makter.
Drygt 70 år senare sitter illustratören och författaren Johan Egerkrans vid Astrid Lindgrens matsalsbord på Dalagatan 46 några kvarter från Tegnérlunden. Han tecknar en fågel som ska se "otäck och sorglig ut på samma gång". Det är en av de fåglar som riddar Kato har förtrollat, egentligen barn som han rövat bort, men nu dömda att klagande flyga kring hans borg i evigheters evighet.
När "Mio min Mio" först kom ut 1954 gjordes illustrationerna av Ilon Wikland, vilket blev inledningen till ett långt samarbete mellan henne och Astrid Lindgren. Ilon Wikland, som anlände som ensamkommande flyktingbarn från Estland till Sverige under andra världskriget, fyllde den lilla pojken med all den utsatthet hon själv upplevt. Johan Egerkrans i är uppvuxen i en "Bullerbyidyll" på Lidingö och hans erfarenhet är en annan, men han har alltid dragits till det mörker som är så framträdande i "Mio min Mio".
- De första teckningarna som finns sparade från när jag var 2-3 år heter saker som "Monster". De kryllar fram i horder. Jag har byggt hela min karriär på att rita monster, först som karaktärstecknare till dataspel och sedan i mina böcker.
Efter att han fått frågan om att illustrera "Mio min Mio" återsåg han berättelsen för första gången sedan lågstadiet.
"- Jag fick den högläst för mig då, men mindes ändå väldigt mycket av den, vilket förvånade mig. Fast jag trodde att de drog ut mot Katos rike tidigare, att en större del av boken utspelade sig där.
Du ville bara till mörkret?
- Ja. Till det götta. Jag jobbade bakåt när jag illustrerade: att rita det kantiga och elaka kommer väldigt naturligt för mig. Det pastorala sitter längre in.
"För några år sedan gjorde jag en illustrerad utgåva av några av Isaac Bashevis Singers böcker. I en av dem - ’Ensam i stora skogen’ - fanns det ett slags ängelgestalt som var lite lagom otäck. Då man kan ana en underliggande kristen tematik i ’Mio min Mio’, och jag inte ville göra en klassisk ’anden i lampan’, tog jag lite inspiration därifrån. Nu ska man i och för sig inte läsa in för mycket - en pappa som offrar sin son för allas bästa går igen i väldigt många historier, det är till exempel samma i Stålmannen. Men ängeln passade bra eftersom det dessutom går att läsa historien som att Mio fryser ihjäl där på bänken, även om jag föredrar att tolka berättelsen bokstavligt. "
"Den här är en favorit för den sammanfattar väldigt mycket vad jag har försökt göra i boken, fångar den blå melankoliska känslan. Det är också en scen jag minns tydligt från när jag var liten. Alla är jätteglada över att Mio kommer till Landet i fjärran, men samtidigt som han slipper ifrån sitt ganska pissiga liv här i Vasastan, vet alla - utom han själv - att han måste offras. Sorgfågel symboliserar sorgen över det. Sorgen över att det finns ondska i världen. Jag har tidigare hållit mig borta från miljöer, men i och med dinosaurieböckerna har jag lärt mig att skulptera fram landskap i datorn och hämtat mycket inspiration från klassisk animation. Från Disney och konstnärer som Gustaf Tenggren och Eyvind Earle. "
"Jag har försökt zooma ut i många av bilderna för att förstärka känslan av att man kan göra skillnad fast man är liten - det är den sortens berättelse. Den målar med väldigt breda penseldrag, samtidigt som den är personlig och finstämd. Jag har försökt skapa ett slags svindelkänsla som gör att man ramlar in i bilderna. Inte bara göra dem platta och dekorativa. Det är nåt jag har plockat upp från de gamla mästarna från slutet av förra sekelskiftet - John Bauer och Arthur Rackham. "
Jag ser Tove Jansson också.
"Ja. Jag gillar framförallt ’Den farliga resan’. Där finns också fåglarna och klipporna. "
"Jag tycker om att måla fåglar. De här är lite baserade på ’striges’ som är ett väsen som dyker upp i min bok ’De odöda’. Lite som vildvittror eller några slags vampyrharpyor. Men jag har snällat ned dem så att de inte är lika otäcka - för det är de ju inte, de är ju bara ledsna förtrollade barn. Men de ska fortfarande kännas hotfulla, eftersom de är i Katos våld. Jag skissar alla karaktärer för hand, sedan lägger jag in dem i datorn och färglägger dem och skapar miljöerna runt dem. "
"Jag ville sätta bilden av riddar Kato tidigt. Ville få ett ansikte på honom - han är väldigt diffus i boken. Ilon Wikland ritar honom inte heller, men hans skugga och ande vilar över hela berättelsen, så för mig var det viktigt att han var med. "
Hur stor vikt har du lagt på att dina bilder ska skilja sig från hennes?
"Jag såg aldrig originalillustrationerna som liten eftersom jag fick boken uppläst för mig. Jag skapade mina egna bilder då. Men det är klart att hon är en av mina inspirationskällor, hon har framförallt ett otroligt sätt att fånga barns uttryck och kroppsspråk. "
"Det här var en svår bild. Att rita ett dött barn på en strand, det går inte att göra det utan att tänka på Alan Kurdi, som dog under flykten från Syrien. De flesta illustrationsuppdrag är framförallt ett jobb - ett hantverk - men vissa bilder gör en mer emotionellt engagerad. Gudskelov vaknar väverskans dotter upp igen, vilket gjorde att jag vågade ta ut svängarna och kräma på lite med det sorgliga. Boken i sig är trots allt hoppfull. "