Omvärlden tyst inför etnisk rensning i Burma - Det pågår en etnisk rensning av det muslimska rohingyafolket i Burma, men omvärlden är tyst. Ansvaret faller på ett av världens fattigaste och mest tätbefolkade länder.
Burma håller på att etniskt rensa sitt land från den muslimska folkgruppen rohingya. Kampanjen har pågått i årtionden, men de senaste två veckorna har den nått en ny nivå. Militären har bränt dussintals byar, dödat över tusen människor och drivit över trehundratusen på flykt. Då flyktingarna nått över landsgränsen har landminor placerats i deras spår för att förhindra att de återvänder.
En kommentar belyser ett ämne ur flera infallsvinklar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Officiellt kallas det kontraterrorism. Startskottet till våldet var nämligen en attack mot polisposteringar av den väpnade rohingyagruppen ARSA. Gruppen säger sig vara lokala ynglingar som försvarar sig mot statsförtryck, men bedömare har pekat ut en Pakistanfödd rohingya som bor i Saudiarabien som dess ledare, och möjliga länkar till jihadister i bägge länderna.
Dessa uppgifter bekräftar många burmesers värsta farhågor. Sedan Burma började öppnas mot världen 2011 har vilda konspirationsteorier frodats om hur muslimer håller på att ta över landet. Högljudd support för rohingya i muslimska länder som Pakistan, Malaysia och Indonesien ökar oron. Men militärens oproportionerliga svar på ARSA:s attack visar tydligt att målet egentligen är något annat. Det är att driva alla rohingyer ur landet.
Problemet går djupt. Provinsen där rohingyerna bor var en gång ett oberoende kungadöme, Arakan, beläget på gränsen mellan muslimska och buddhistiska Asien. En burmesisk invasion 1784 fick många arakaneser att vända sig till det intilliggande brittiska imperiet för hjälp. Då britterna senare erövrade Burma gav de arakaneserna, liksom andra minoriteter i landet, fördelar framför de etniska burmeserna. Rohingya var en särskilt stridbar grupp arakanesiska muslimer som till och med ville tillhöra Östpakistan då britterna avkoloniserade regionen. För det har burmeserna aldrig förlåtit dem. Och sedan dess har de varit en folkgrupp i limbo.
I dag är rohingya den enda etnicitet som inte erkänns som medborgare i Burma. De saknar alla grundläggande rättigheter och utsätts för systematiskt våld och förtryck. Sedan nittiotalet har flera massflykter burit över gränsen till Bangladesh, men också på rangliga båtar ut i den Bengaliska viken. En särskilt våldsam kampanj år 2012 drev 150 000 människor in i undermåliga läger, där de lever än. Folkmord bedöms vara en överhängande risk.
Mycket kritik har riktats mot Aung San Suu Kyi. Sedan hon tillträdde som Burmas statskansler i april förra året har hon varken försvarat rohingya i ord eller handling. Många kräver nu att hennes Nobels fredspris från 1991 ska dras in. Men situationen hade heller aldrig varit möjlig utan omvärldens tystnad. USA har uttryckt "djup oro", men med en administration som avlägsnat sig från sitt eget utrikesdepartement och redan är invecklat i en konflikt med Nordkorea är det orealistiskt att vänta sig mer.
SvD Världen - omvärldens viktigaste händelser direkt i din mejlkorg
De regionala stormakterna och grannationerna Indien och Kina tampas om inflytande i Burma. Kina har därför fördömt "terrorismen" och tillsammans med Ryssland blockerat ett humanitärt uttalande av FN. I Indien, som bland annat handskas med egna etniska rebeller finns en rädsla för att grupper som ARSA ska bli bulvaner för pakistanska jihadister eller Pakistans säkerhetstjänst, har valt att skylla våldet i Burma på "extremister".
Ansvaret för flyktingarna hamnar återigen hos Bangladesh, ett av världens fattigaste och mest tätbefolkade länder. Tiotusentals har redan gjort färden över den smala gränsfloden Naf. Än så länge möts de med solidaritet. Biståndsarbetare får tillgång till flyktingarna, ledarskribenter hävdar att "vi är alla rohingya" och regeringen har krävt en humanitär utredning av Burmas agerande.
Men resurserna är begränsade. Rohingyer längs gränsen har tidigare utsatts för våld och utnyttjande. Regeringen är också rädd för att extremism ska gro i lägren. Samt att Burma vill se detta som en slutlösning. Inte minst eftersom även Bangladesh präglas av etnisk chauvinism, och buddhistiska och kristna folkgrupper längs gränsen mot Burma systematiskt diskrimineras. Nöden bland de nyanlända är stor. Ju längre konflikten fortsätter, desto närmare kommer vi en humanitär kris.