Ruist Vi har haft volymmål i snart 40 år - Alla som säger att volymmål skulle vara någonting nytt antingen luras eller är lurade. Asylrätten har inte fungerat, varken i Sverige eller i Europa. Det skriver migrationsforskaren Joakim Ruist.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Det börjar låta som att vi snart kan få en riksdagsmajoritet för ett "volymmål" i flyktingpolitiken. Till intern vånda i S, C och L, och med risk för att MP till och med lämnar regeringen. Den dramatiken skulle kunna få en att tro att ett volymmål skulle vara en väsentlig förändring jämfört med den flyktingpolitik som förs idag. Eller som fördes när MP var med och bildade regering.
Men så är det inte. Det är samma politik. Volymmål inom ramen för vad asylrätten medger på pappret, vilket är vad som nu diskuteras, är precis det som har varit Sveriges och hela Europas politik i snart 40 år. Volymmålet har inte brukat vara en uttalad siffra på ett papper, vilket man nu diskuterar i Sverige att det ska vara. Men det har alltid funnits där. Det är just därför som asylrätten inte har fungerat. Asylrätten ger en obegränsad rättighet. Om inte de flesta länder hade volymmål hade därmed alla flyktingar tagits emot någonstans. De hade inte behövt riskera livet för att smyga in osedda.
Men Sverige och hela Europa har sedan början av 80-talet i praktiken arbetat utifrån - oftast outtalade - volymmål. Vi har bara kunnat tänka oss att släppa in ett begränsat antal flyktingar. Det antalet har inte varit exakt uttryckt eller helt konstant. Det har varit ett ungefärligt antal och det har också kunnat röra sig lite upp och ner över tid. Men det har hela tiden varit ett begränsat antal. När det faktiska inflödet av flyktingar har legat över det antalet har åtgärderna för att hålla flyktingar borta skärpts. När det har legat under har vi minskat på dem. De dramatiska händelserna över hela Europa hösten 2015 och början av 2016 var just det tydligaste exemplet på ett Europa som med allt större desperation försökte nå sina volymmål, eller åtminstone få dem att överstigas med så lite som möjligt. Ett Sverige som inte hade volymmål hade inte börjat mota bort flyktingar vid Öresundsbron, till exempel.
Resultatet av denna kombination av asylrätt och volymmål har, bland annat, blivit att tiotusentals flyktingar har dött under sina försök att komma hit och utöva den obegränsade asylrätten. Vi borde alla vara mycket upprörda över detta. Över att det sker - i onödan - och över hur det hycklas med varför. Men det finns ingenting nytt någonstans i det. Utöver att vi nu i Sverige diskuterar att börja skriva ner målet på papper. Det är bara att formalisera hur vi redan har skött saken så länge de flesta kan minnas. Det ger ingen anledning att våndas mer än tidigare. Och det ger ingen som kunde tänka sig att gå in i en regering förra året någon ny anledning att gå ur den.
Så länge det finns en asylrätt utan begränsning, men vi inte tänker leva upp till den utan begränsning, kommer vår politik att fortsätta döda människor. Det finns bara två sätt att få det att sluta. Antingen låter vi alla komma som vill komma, eller så tar vi bort asylrätten. Under 50- till 70-talen fick i allmänhet de komma till Sverige och Europa som ville och kunde - och de var inte så många. Därefter har vi haft volymmål. Alla som säger att volymmål skulle vara någonting nytt antingen luras eller är lurade.
Joakim Ruist
migrationsforskare, Göteborgs Universitet