Socialarbetarnas uppdrag har blivit omöjligt - Många människor och grupper halkar efter i samhället. De hamnar ofta hos socialtjänsten. Men socialarbetarna har sällan möjlighet att lösa problemen med bland andra hemlösa och ensamkommande. Och politikerna har till synes övergett visionerna om ett socialt hållbart samhälle, skriver flera debattörer.
Kärnan i svensk socialpolitik har under efterkrigstiden varit att utveckla en generell politik med målet att minska sociala skillnader och orättvisor, att skapa en grundtrygghet åt alla. Socialtjänstens uppgift har varit att fånga in dem som faller igenom maskorna i välfärdsnätet. Fram till början av 1980-talet minskade ojämlikheten avseende inkomster men härefter har det stadigt skett en ökning enligt Gini-koefficienten. De flesta har fått det bättre ekonomiskt. Samtidigt har oroväckande många människor och grupper halkat efter.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Staten har dragit sig tillbaka ifrån en rad områden och delar av välfärden har privatiserats. I det välfärdsvakuum som uppstod efter omorienteringen har socialtjänsten fått rycka in. Det gäller till exempel bostadspolitiken som avreglerades i början av 1990-talet och fick som konsekvens att socialtjänsterna i landet administrerar en stor sekundär bostadsmarknad för hemlösa. Det gäller delar av migrationspolitiken, de ensamkommande flyktingbarnen och arbetet med att få yngre personer i arbete i stället för att de ska uppbära försörjningsstöd.
Allt fler saker som tidigare skötts av den generella välfärdspolitiken har fått tas om hand av socialarbetarna vilket fått stora konsekvenser. Dels att de i mindre utsträckning kan ägna sig åt det sociala arbetets kärnverksamhet, dels att socialtjänsten inte har tillgång till de instrument på strukturell nivå som kan förhindra att problem uppstår. Många socialarbetare beskriver hur de tvingas arbeta mot sina inre moraliska kompasser.
Etableringen av styrformer, så kallad new public management (NPM) inspirerade av näringslivet, syns också inom socialtjänsten i form av ökade krav på dokumentation och en ökad specialisering av arbetsuppgifterna. Det har fått konsekvenser för det uppsökande och förebyggande arbetet. Personalomsättningen är hög bland socialsekreterarna, liksom sjukskrivningarna. Stora arbetsmiljöproblem rapporteras. Många myndigheter och politiker kontrollerar verksamheten och den ifrågasätts av medier och brukare. Socialarbetarna känner vanmakt, kan inte påverka de mekanismer som orsakar problem och flyr därför yrket. Glappet mellan det som en gång fick dem att välja sitt yrke och den faktiska verkligheten blir alltför stor.
Detta är problematiskt då det sociala arbetets främsta styrka ligger i mötet med utsatta grupper och därmed insikter i de situationer där dagens välfärdsstat inte räcker till och mänskligt lidande uppstår. I förlängningen är det sociala arbetet en garanti för allas trygghet. Wilkinson & Pickett studier visar att jämlika samhällen är bättre för såväl den mindre bemedlade som för de rika.
Alla vi som är i kontakt med sociala frågor vet att vi kan bli allvarligt socialt sjuka, på samma sätt som vi kan bli allvarligt fysiskt eller psykiskt sjuka. Vi vet också att social sjukdom går att lindra och bota på samma sätt som fysisk sjukdom gör. Det finns oftast en logisk förklaring till eländet i människors liv. Ändå frodas en alltmer mekanisk kunskapssyn som i daglig praxis och forskning, och inom stora delar av psykiatri och socialt arbete, uttrycks i förenklande bokstavskombinationer, manualbaserade metoder och psykiatriska eller neuropsykiatriska diagnoser. Förklaringar och lösningar tar alltmer utgångspunkt från individens tillkortakommanden. När bilar brinner och samhällelig trygghet diskuteras är svaret allt för ofta ensidigt fler poliser. När ungdomar skadar sig själv, eller när föräldrar begår självmord förklaras detta ofta i sjukvårdstermer.
Social hållbarhet är en central del av FN:s hållbarhetsmål - Sustainable Development Goals - som Sverige antagit. När regeringen nyligen gav SCB i uppgift att revidera Sveriges position vad gäller målen konstaterades att Sverige har betydande utmaningar när det gäller just social hållbarhet. I flera regioner noteras ökande socioekonomiska klyftor. Vad gör denna sociala ojämlikhet med individen, vad gör den med samhället?
De sociala utmaningarna och de underliggande drivkrafterna är här för att stanna - internationell rörlighet, omställning av arbetsmarknaderna och förändringstryck är en fortsatt verklighet. Men utmaningarna kan inte enbart lösas med hjälp av ekonomiska/finansiella och juridiska/polisiära åtgärder utan kräver också en genomtänkt och systematiskt genomförd modern och visionär socialpolitik baserad på beprövat socialt hantverk, forskning och evidens.
Kraftfulla polisiära insatser krävs, ja. Bra skola och sjukvård, ja. Men om inte detta kombineras med en offensiv och påkostad socialpolitik blir insatsen reaktiv. En samhällsvision där socialpolitik står högt på den politiska agendan är en av de mest betydande faktorerna för trygghet och tillit.
En aktuell socialpolitisk vision måste till för att blåsa nytt liv i den självklara ambitionen om ett samhälle med plats för alla, även utsatta, förtvivlade och desperata. De vars komplexa livsomständigheter visar sig i social problematik: missbruk, våld, ekonomisk utsatthet, hemlöshet, trauman, akuta livskriser och lidande.
Vi känner socialarbetarna som en kunnig, yrkesstolt grupp med omistliga samhällskunskaper och som ofta har svaren på de frågor som borde ställas. Men få frågar efter det goda sociala arbetet som förändrar, ger hopp och bygger tilltro. Det som såväl kortsiktigt som långsiktigt bidrar till god samhällsekonomi och trygga gator.
Vi saknar en djuplodad socialpolitisk diskussion. Politikerna har till synes abdikerat från visionerna om ett socialt hållbart samhälle där det offentliga ansvaret för frågor som hemlöshet, integrationspolitik, problem i förorterna, ungdomars etablering på bostadsmarknaden, ekonomisk ojämlikhet, bostadssegregationen som i dag ligger hos socialtjänsten. Det finns en rad väsentliga frågor såsom att taket bör höjas i den offentliga försäkringen så att människor slipper hamna i socialbidragssystemet, och att socialtjänsten får en större roll i samhällsplaneringen.
Plats måste skapas för att tala om och synliggöra alla de människor hamnat utanför, men som vill behövas och som behövs i det gemensamma samhällsbygget. Hur ser de socialpolitiska visionerna ut idag? Vi frågar dig, Stefan Löfven, dig Annie Lööf, Jonas Sjöstedt, Ulf Kristersson och övriga partiledare.
Susanna Alakoski, författare
Yvonne Ahlström, socialpolitisk strateg SSR
Erik Andren, vd Iris Utvecklingscenter
Pia Björking Petersson, ordförande/Kommunombud/Huvudskyddsombud
Eva Edberg, författare
Maud Edgren Schori, fil. lic. i socialt arbete
Heike Erkers, ordförande Akademikerförbundet SSR
Majen Espvall, professor i socialt arbete
Carin Flemström, socionom
Marcus Herz, docent i socialt arbete
Helena Hoppstadius, doktorand i socialt arbete
Carina Håkansson, grundare av Det utvidgade terapirummet
Philip Lalander, professor i socialt arbete
Veronica Magnusson, förbundsordförande Vision
Johan Oljeqvist, vd Fryshuset
Alexandru Panican, ordförande för Förbundet för forskning i socialt arbete
Daniel Riddez, vd Magelungen Utveckling
Tapio Salonen, professor i socialt arbete
Ove Sernhede, professor i barn o ungdomsvetenskap
Michaela Sjögren Cronstedt, Musketörerna i Rågsved
Sofia Smolle, doktorand i socialt arbete
Hans Swärd, professor socialt arbete
Johan Öberg, advokat