Stor vinstchans för kvinnor som frigör sig - Kvinnorna fortsätter att dominera Berlins filmfestival. Det paraguayanska dramat "Las herederas" - om klass, stelnad tvåsamhet och kvinnor som frigör sig från patriarkatets bojor - lär prisas.
Det är inte bara de starka svenska kvinnorna som utmärker sig på Berlins filmfestival, vilket SvD rapporterade om häromdagen, utan kvinnoskildringarna över lag. Utvecklingen är förstås inte unik för Berlinale, men tydligare här än på festivalerna i Cannes och Venedig, och inte minst på årets upplaga (i jämförelse tog det 15 filmer innan Berlins tävling presenterade en stark manlig rollfigur, Joaquin Phoenix i Gus van Sants "Don’t worry, he won’t get far on foot").
En kommentar belyser ett ämne ur flera infallsvinklar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
"Las herederas" ("Arvtagerskorna") är något så ovanligt som en paraguayansk film i tävlan, ännu ett bevis på att Sydamerika håller på att flytta fram sina filmtrupper, kapabelt inte bara till hårdför socialrealism utan också temperamentsfulla medelklassporträtt. Filmen handlar om Chiquita och Chela, två kvinnor runt 60 som levt samman länge, dock allt mindre passionerat och i en tillvaro som inte längre bär sig ekonomiskt. I filmens början syns Chiquita - hon som håller mod och hushåll uppe - erbjuda det ärvda husgerådet till spekulanter.
Händelserna ställs på sin spets när Chiquita hamnar i fängelse, efter att hennes skuld till myndigheterna plötsligt klassats som bedrägeri. I en och samma bild återges flera skikt av klass; väninnorna som samlat pengar för parets räkning, alltmedan parets nya husa, analfabet och påstått illaluktande, ordnar i köket.
Trots att Chela länge levt på Chiquitas omtanke är det först utan partner som hon tar sig ur ledan och återfinner något av sitt forna jag. I en gammal Daimler börjar Chela köra äldre societetsdamer. Med friheten i bilen tinar hon sakta upp. När en attraktiv yngre kvinna redogör för några sexuella minnen går hon nästan åt av åtrå. Utöver frågor om klass och stelnad tvåsamhet skildrar filmen kvinnor på väg att frigöra sig från patriarkatets bojor. Marcelo Martinessis rika debut borde ha goda chanser till pris, inte minst Ana Brun i rollen som Chela, förbluffande debutant på ålderns höst.
Bättre lyckas Karim Aïnouz återge transitflyktingar i "Zentralflughafen THF", en stillsamt betraktande dokumentär som visas i festivalens Panorama-sektion. Filmen följer människor som i väntan på förflyttning vistas på den nedlagda flygplatsen Tempelhof i centrala Berlin, en gång föremål för Hitlers storslagna drömmar om arkitektonisk perfektion.
Med dessa människor koncentrerade på liten yta, organiserade i rutmönster, visar filmen på hårfina gränser mellan nu och då. Den utlovade väntetiden på några veckor blir ofta mer än ett år, men flyktingarna förblir vid gott mod. Så ger filmen en bild av icke-fungerande transit, men också av ett mänskligt förvar med ett hopp om riktig frihet.