Svenskar behöver en starkare europeisk identitet - Olika former av nationalism har den senaste tiden skördat stora framgångar i världen och i Europa. EU:s framtid är ifrågasatt. Men europeiskt samarbete behövs mer än någonsin. För att säkra dess framtid behöver det europeiska projektet bli ett identitetsprojekt. Det skriver migrationsforskare Joakim Ruist.
En människas identitet sätter gränserna för hennes solidaritet och samarbetsvilja. På de starka nationella identiteterna kunde de nordiska länderna på 1900-talet bygga världens mest omfattande offentliga trygghetssystem. Det var naturligt för svenskarna att dela med sig till andra svenskar, som de identifierade sig med. De starka nationella identiteterna hjälpte till att göra oss till starka enheter. Större enheter som känner solidaritet med varandra är starkare, eftersom de blir mindre känsliga för individuella och lokala motgångar.
Men de europeiska nationella identiteterna har varit ganska konstanta under lång tid. På 1800-talet var de anmärkningsvärt stora, med tanke på hur lite utbyte människor i olika delar av dessa länder hade med varandra. Idag är det tvärtom. Europas nationer är små i förhållande till hur lätt saker - information, varor, pengar, idéer, arbetstillfällen, arbetare, flyktingar - förflyttar sig. De nationella identiteterna har gått från att vara inkluderande krafter, som fått smålänningar att känna solidaritet med värmlänningar fastän de aldrig träffat någon värmlänning, till att vara begränsande. Från att göra oss större och starkare till att göra oss mindre och svagare än vad vi kunnat vara utan dem. Det senaste decenniets kriser i Europasamarbetet visar detta. De hade alla kunnat hanteras bättre, eller aldrig ens uppkommit, om den europeiska identiteten hade varit starkare och de nationella svagare.
Eurokrisen visade de som inte redan förstod det, att en monetär union fungerar dåligt utan en fiskal union, det vill säga ett gemensamt omfördelningssystem. När det samtidigt gick bra för Tyskland förstärktes Greklands nedgång av den gemensamma valutan. Detta kunde ha kompenserats genom omfördelning av resurser från Tyskland till Grekland, men den solidariteten fanns inte. Nästan alla är idag ense om att den uppkomna situationen i EMU saknar lösning. EMU består, men kan inte fås att fungera väl eftersom solidariteten mellan de ingående delarna saknas.
Ovanpå det fick flyktingkrisen det europeiska samarbetsprojekt som nyss fått Nobels fredspris att förvandlas till alla mot alla när det verkligen blev allvar. Det rekordhöga inflödet av asylsökande förra året motsvarade två promille av unionens befolkning och kunde lätt ha fördelats om gemensam solidaritet hade funnits.
Slutligen har Europas befolkning upprepade gånger det senaste decenniet på olika sätt röstat emot vidare integration - och senast i Storbritannien till och med för betydande disintegration.
Det europeiska projektet har förlorat mål, vision och delvis legitimitet. Det framgångsrika fredsprojektet som blev ett framgångsrikt ekonomiskt projekt kommer inte vidare. Fortsatt integration skulle göra EU starkare ekonomiskt, med den monetära unionens fördelar men inte dess nackdelar, och humant som flyktingmottagare och som stark röst i världen för mänskliga värden. Men nuvarande nivå är gränsen för vad den begränsade europeiska identifikationen tillåter. Därför bör nästa steg för det europeiska projektet vara ett identitetsprojekt, för att stärka den europeiska identitet som krävs för folklig legitimitet och vidare integration.
Hur ligger det då i våra ledares makt att stärka vår europeiska identitet? En stor del kan göras bara genom att sluta stå i vägen. Staten är en av de viktigaste aktörerna i att upprätthålla de begränsande nationella identiteterna. Jag kan identifiera två saker framför andra som format, och i det ena fallet upprätthåller, min svenska identitet. Svenska staten är ensamt ansvarig för den ena och den viktigaste aktören i den andra: skolan och nyhetsrapporteringen.
Skolan lär oss om Sverige: Mest avgörande är nog historieundervisningen. Tills barnen är ganska stora är den mer inriktad på att förklara saker som skett i Sverige än på att förklara den värld vi lever i. Först från årskurs sju vidgas perspektivet. Men då är det redan klarlagt att det var viktigast att först lära sig om Sverige, och identitetsbildningen har redan kommit långt. Det skulle säkerligen ha betydelse för barnens identitetsbildning och uppfattning av vad som är viktigast för att förstå världen, om mellanstadiets kursplan i historia t ex innehöll "religioners spridning i världen" istället för "kristendomens införande i Norden", "framväxten av parlamentarism" istället för "framväxten av parlamentarism i Sverige", och "Europeiska staters framväxt och organisation" istället för "Svenska statens framväxt och organisation". Mer Bismarck och mindre Gustav Vasa.
Vår nyhetsrapportering är svensk. Detta är inte bara statens fel, men public service står för en stor del av de nyheter som konsumeras i Sverige. Denna statliga nyhetsbevakning finns dessutom till just för att se till att vi lär oss något viktigt snarare än vad som är i privata aktörers intressen eller kändisskvaller. Det uppdraget förvaltas väl, inom nationens gränser. Men händelser inom Sverige ges enorm prioritet. Hur många av er som läser detta kan ens namnge statsministrarna i alla våra tre nordiska grannländer? Jag kan det inte. Än mindre kan vi förstås redogöra för viktigare händelser i olika europeiska länder under det gångna året. Den nationella identiteten förstärks av att vi dagligen matas med budskapet att det är Sverige som är "vi".
En starkare europeisk identitet är avgörande för att nästa steg i den europeiska integrationen går framåt och inte bakåt. Det skulle gynna både Sverige och Europa mänskligt och ekonomiskt. Våra ledare har några av de viktigaste verktygen för att skapa den - eller fortsätta stå i vägen - i sina händer.
nationalekonom och migrationsforskare