Svenskarna har aldrig varit så rädda som det här valet - Det är sådan oro. Thage G Petersons 22:a riksdagsvalrörelsen liknar ingen annan. Med sex månader kvar till valdagen söker partierna desperat efter en valvinnare. Historien säger att allt fortfarande kan hända.
I helgen är det sex månader kvar till valet och tur är väl det för partistrategerna. Som det ser ut i opinionen nu är de alla förlorare. Varken Alliansen eller de rödgröna är i närheten av att nå en majoritet i riksdagen, och på båda sidorna riskerar partier att ramla ut.
Det mesta pekar med andra ord mot en lång och svår regeringsbildning i höst.
Å andra sidan har partistrategerna sin vikigaste period framför sig - valrörelsen.
Det räcker med att backa till förra valet för att se hur snabbt det kan svänga. I mars 2014 samlade S, MP och V strax över 50 procents väljarstöd i SvD/Sifos mätning. Men när rösterna väl var räknade ett halvår senare hade de tappat nästan sju procentenheter.
Samma sak i valet 2010, där de rödgröna gick från en knapp majoritet under våren till 43,5 procent på valdagen. Mycket kan alltså hända på ett halvår.
En som förmodligen har mer erfarenhet av det än någon annan i svensk politik är Tage G Peterson, i dag 84 år gammal. Han gjorde sin första valrörelse redan 1948 genom att knacka dörr för Socialdemokraterna hemma i småländska Berg. Sedan dess har han bland annat hunnit med att vara minister under tre statsministrar - Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson - och lett flera socialdemokratiska valkampanjer.
I dag reser han fortfarande runt i landet och håller tal. På väg in i sin 22:a riksdagsvalrörelse har Thage G Peterson en del att jämföra med.
Påminner den här valrörelsen om någon annan du har varit med om?
- Nej, den gör inte det, säger han.
- Jag minns ingen valrörelse där människor har varit så rädda. Det är sådan oro i omvärlden, med krig och flyktingar. Men också en rädsla för vad som händer i vårt eget land, med organiserad brottslighet, våldtäkter och övergrepp.
Peterson menar att rädslan skapar en ny typ av valrörelse.
- Tidigare har det varit mycket plånboksfrågor, ekonomi och sociala reformer som har avgjort val. Det tror jag inte gäller den här gången. Nu handlar det mer om ideologi och värderingar. Det parti som kan förmedla tryggheten tror jag vinner, säger han.
Normalt brukar det parti som väljarna anser är bäst på att sköta Sveriges ekonomi också vara det parti som får bilda regering efter valet. Vad det innebär för valutgången att lag och ordning numera toppar såväl Demoskops senaste mätning över väljarnas viktigaste frågor som storpartiernas sakpolitiska prioriteringar inför valet, återstår att se. Högst förtroende på området har i alla fall Moderaterna - men både S och SD slåss om ledartröjan.
En annan sak som tvingar partistrategerna att tänka om den här gången är det parlamentariska läget. Det som tidigare har varit två politiska block har i praktiken blivit tre med SD, vilket inte bara försvårar framtida regeringsbildningar utan även ställer gamla sanningar om väljarbeteende på huvudet.
Stödet för en sittande regering brukar vanligtvis se ut som en hängmatta under mandatperioden: efter valsegern minskar populariteten för att öka igen när valet närmar sig. Omvänt brukar oppositionen gå in i valrörelsen med starka opinionssiffror i ryggen och sedan tappa i spurten - som de rödgröna gjort i de senaste två valen.
Men stödet för Alliansen är i dag ungefär lika lågt som det var i förlustvalet 2014.
- Att oppositionen har gått så här dåligt är det stora mysteriet den här mandatperioden. Det här är en av de sämsta perioderna för oppositionen rent opinionsmässigt så långt bakåt som vi kan överblicka, säger Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och författare till standardverket Svenska valkampanjer 1866-1988.
När forskarna började mäta väljarrörligheten i Sverige på 1950-talet var det en av tio som bytte parti mellan valen. Numera är det mer än vad tredje väljare som är otrogen sitt gamla parti. De svenska väljarna gör också sitt partival allt senare: över hälften bestämmer sig först i valrörelsen.
Det gör valkampanjerna allt viktigare för partierna, men påverkar ändå inte kampen om regeringsmakten lika mycket som man skulle kunna tro, menar Esaiasson.
- Visst, väljarrörligheten ökar. Men det är fortfarande mycket vanligare med byten inom blocken än mellan blocken, säger han.
Ska man skaka om valrörelsen på allvar krävs något mer än skickliga kampanjer. Något utöver det vanliga. En X-faktor. Det är vad partistrategerna får sätta sitt hopp till eller i bästa fall planera för när läget ser hopplöst ut. Alternativt frukta, beroende på vad det är för händelse som kan tänkas påverka valrörelsen.
Det finns gott om exempel genom åren på oväntade faktor som fått stora konsekvenser i riksdagsvalen.
Som när Sovjetunionen och allierade invaderade Tjeckoslovakien strax innan andrakammarvalet 1968. Plötsligt framstod den nederlagstippade S-regeringen som garanten för trygghet, stabilitet och regeringsdugligt, och Tage Erlander kunde kamma hem en sista storseger.
Eller 1988. När giftig algblomning och en mystisk säldöd dominerade valrörelsen och hjälpte Miljöpartiet att komma in i riksdagen för första gången.
Men X-faktorn kan också vara en skandal eller ett politiskt utspel som ritar om spelplanen.
Valet 2002 bjöd på en stilstudie i bägge delarna. Dels var det Moderaterna som gjorde ett katastrofval, efter att Uppdrag granskning avslöjat hur valarbetare uttryckt sig rasistiskt. Dels lanserade Folkpartiet - numera Liberalerna - ett förslag om språktest för invandare och gick som tåget i opinionen.
Frågan är vad som skulle kunna bli en X-faktor i årets valrörelse: en bostadskrasch, ett terrordåd eller en främmande makt som påverkar valutgången? De avgörande skeendena går sällan att förutse.
Men en sak är säker: det är många partier som skulle behöva en hjälpande hand innan den andra söndagen i september.