Turkiet närmar sig en fascism i islamska färger - Fängelsestaden Silviri, sju mil från Istanbul, är Europas största med 11000 internerade. Vi står på led i solidaritet med 151 journalister som spärrats in i byggnad9. Vi läser ett budskap: "Över hela världen höjs våra röster mot varje försök att tysta era. " Bitande kallt. Snön sveper över det öde området.
Med ens kör pansarbilar fram. Ett femtiotal gendarmer med munskydd och k-pistar omringar oss, föser in oss i våra två minibussar, tar pass och enstaka kameror. Fler pansarbilar sluter sig tätt intill oss. Skrämseltaktik, maktuppvisning. Vi är uppenbart terrorister. Efter ett par timmar får vi fara, men stoppas på vägen för tre passkontroller.
Vilken kontrast till palatset där tre av oss drack te med Abdullah Gül, i sju år den första islamistiska presidenten som dock uttalade sig för mänskliga rättigheter, sekularism och jämställdhet mellan könen.
Och vilken kontrast till Orhan Pamuks Oskuldens museum, där hundratals vardagsföremål vittnar om Istanbuls 1900-talshistoria. Där påminns vi om att varje snedgången sko, cigarettfimp och hårspänne har en berättelse, något en fantasilös och fåfäng härskare inte kan föreställa sig.
Vi - det är PEN:s ordförande Jennifer Clement och två tidigare, John Ralston Saul och undertecknad, jämte 20 författare och förläggare (bland dem Eva Bonnier). Det är Internationella PEN:s största delegation till något land på närmare hundra år.
Vi förmedlar en protest från 30000 författare världen runt, varav flera Nobelpristagare. Vi visar vårt stöd till det kurdiska samhället som utsätts för massakrer, yrkesförbud, förintelse av ett kulturarv. Kurdiska PEN:s lokaler har förstörts.
Under en vecka träffar vi rådgivare till president Erdogan, kulturminister Navi Absi och parlamentsledamöter. Deras linje är att efter folkomröstningen i mars blir allt normalt. Vårt argument: eftersom den äger rum under skärpta undantagslagar och med enorm polisnärvaro, saknar den legitimitet.
Man lyssnar. Där Amnesty och andra inte fått företräde respekteras och fruktas PEN. Decenniers erfarenhet har lärt mig att de makthavande vill bli omtyckta, de är jämt missförstådda. En rådgivare: "Ska vi vara lyckliga eller paniska över er ankomst?" Vårt svar: "Paniska. "
Yttrandefriheten är en förutsättning för all annan frihet. Genom att kväva de sekulära institutionerna - domstolar, universitet - närmar sig Turkiet en totalitär teokrati, en fascism i islamska färger. Erdogan föraktar Europa och dess kultur, men väst har länge föredragit att se honom som moderat muslim. Han har stängt kulturella samfund, inte minst där kvinnor haft ledande roller. Han har aldrig fördömt den radikala islamismen.
Turkiet är idag världens största fängelse för journalister och författare. Utan bevis kallas de terrorister och statsfiender.
Fakta: 151 journalister i fängelse, 898 avskedade, ofta berövade presskort och pass. Över 160 medier och 29 förlag har stängts. Över 2500 anställda har ingen möjlighet till nya jobb. 80 procent av medierna står under statskontroll. Tidskrifter förbjuds, men dyker upp under nya namn.
Vi möter nog hundra uttrycksfulla, orädda intellektuella, minst lika många kvinnor som män. Vårt besök uppmärksammas av fria tidningar och radio. Jag besöker Cumhuriyet. Två av dess tidigare redaktörer har mördats, dess chefredaktör, direktör och nio andra sitter i fängelse, på obestämd tid, utan åtal. Ett tal jag höll publiceras för att en kvinnlig journalist vill överlämna det till sin fängslade man.
Jag träffar de tre mest uppmärksammade författarna, Orhan Pamuk, Zülfü Livaneli, Asli Erdogan.
Turkiets mest lästa författare är Zülfü Livaneli (med två romaner på svenska), en gång på 80-talet politisk flykting i Sverige. Hans senaste roman, "Disquiet", kom i veckan och har gått ut i 300000 exemplar, fastän affischen förbjöds. Han är även landets kändaste låtskrivare och komponist, vars texter sjöngs av demonstranterna på Taksimtorget. Förra året restes över honom två bronsstatyer, den ena med inskriften "Samvetet min kompass", den andra ihop med hans mentor Yasar Kemal. Borgmästaren i Ankara inviger inom kort en magnifik byggnad: Livaneli kulturcentrum.
När jag äter middag med Livaneli är han trots dessa osvenska hyllningar skrämd som aldrig förr. IS-mördare kommer över gränsen och vet att han är en sekulär västvänlig motståndare till islamiseringen. Hans familj uppmanar honom att gå i exil, men han och Orhan Pamuk är kulturens liberala symboler.
En kväll med Orhan Pamuk i hans hus med vidunderlig utsikt över Bosporen. Tjugotusen böcker i glasskåp, några hundra bara om de persiska miniatyrer han använde för "Mitt namn är röd". Där ett rum med hans böcker på 68 språk, ett annat med manuslådor, dagböcker i myggstil med akvareller, hans pappas omtalade kappsäck. På skrivbordet, det mest överbelastade jag sett, ligger "Anna Karenina" som han ska föreläsa om under tre höstmånader vid Columbia University i New York. För säkerhets skull har han köpt en våning vid Riverside Drive.
Likt Livaneli tvekar Pamuk: exil eller bli kvar i ett Istanbul han gjort levande som ingen annan. Ständigt nyfiken strövar Nobelpristagaren i gränderna, tyvärr med livvakt. Han är gladare än de allra flesta författare, trygg i sin skaparlust, men deprimerad av Turkiets växande förakt för kulturen. Ingen av de tre diktarna förtvivlar på lång sikt, men än ser de inget ljus i tunneln.
Asli Erdogan, fri efter 136 dagar, straffad för sina krönikor i en prokurdisk tidning, Özgür Gündem, nu nedlagd. Dessa har i urval kommit på franska: "Inte ens tystnaden tillhör längre dig" (Actes Sud). De har en poetisk lyster med sitt patos och sin ömhet för de förtryckta. Hon är kvinnornas och minoriteternas motkraft gentemot sin namnes förakt för frihet och rätt. I "Stenbyggnaden", en oöversatt roman, skildrar hon hur hennes föräldrar torterades i fångenskap på 80- och 90-talen.
"Jag sattes i fängelse för att ha trott på ord som sanning och fred. Skillnaden mellan fängelset och livet utanför minskar allt mer. Jag anklagas för att ha kränkt nationen - det ger livstid - av en regering som vill ha monopol på verkligheten, en hundraårig mentalitet, men aldrig så brutal som nu. " Hon berättar om sin kollega, Oya Baydan, som talade om "folken" istället för "folket" och dömdes till sju år.
Asli väntar inget frikännande, då måste staten betala kostnaderna, utan i bästa fall villkorlig dom. Hennes pass är konfiskerat, men hennes romaner säljs. Här råder Kafkastämning, säger hon. Det absurda och godtyckliga härskar, vem som helst kan råka illa ut och inte veta varför. Ingen känner morgondagen.