Var det rätt eller fel av mig att gå in och agera? - Jag hade precis hoppat av stadsbussen vid Konserthuset i Malmö och skulle gå genom Rörsjöparken när jag tyckte mig höra högljudda och arga röster en bit bort. Jag stannade upp och tittade mig omkring för att lokalisera var rösterna kom ifrån. Mycket riktigt, en bit längre bort stod två ungdomar, en tjej och en kille, och skrek åt varandra. De bråkade med varandra verbalt men jag kunde se på deras kroppsspråk att de var på väg att bli fysiska med varandra. Jag reagerade instinktivt med att rusa fram till dem för att förhindra ett eventuellt slagsmål. Innan jag var framme hos dem lade jag märke till tre äldre män som stod en bit ifrån paret. De hade alla hade neongula västar och hjälmar på sig. De stod alla tre helt stilla med armarna i kors och följde lugnt händelseutvecklingen mellan tonåringarna på avstånd.
Jag hann inte tänka mycket mer på männen eftersom jag var så fokuserad på att ställa mig demonstrativt mellan ungdomarna som bråkade. De var båda upptrissade till tänderna. Jag sade till dem att sansa sig med en gång och gå ifrån varandra. De lugnade ned sig så småningom men det tog ett bra tag innan deras puls var nere i normalläge igen.
När jag kunde föra en normal konversation med dem, tänkte jag återigen på de här tre äldre männen som tittade på. Ingen av dem gjorde någon som helst ansats till att ingripa. Däremot gjorde de, enligt min personliga åsikt, ett aktivt val av att titta på. Det berörde mig illa att de, i mina ögon, valde den enkla vägen, genom att inte göra något. Märk väl, att inte agera är också ett val, ett aktivt val.
Det fick mig att fundera över det samhälle som vi lever och verkar i, i Malmö och i Skåne. Med alla hårt arbetande människor, arbetslösa ungdomar, flyktingar som saknar hem, tiggare, äldrevården som behöver ett lyft. Framför allt det svenska samhället som utåt och internationellt sett, är ett öppet, tolerant och fördomsfritt land. Detta öppna och inkluderande land, Sverige.
Allt detta fick min hjärna gå igång och verkligen fundera på vad som var rätt eller fel. Var det rätt eller fel av mig att gå in och agera? Var det fara för min egen del? Var jag dumdristig som agerade som ensam tjej? Skulle jag ha gått en stor omväg så fort jag lade märke dem? Skulle jag se det som att det inte är mitt ansvar. Borde jag ha avvaktat? Eller skulle jag ha tillkallat någon annan? Kanske en manlig person som är fysiskt starkare än vad jag är?
Vidare, funderade jag på de här tre männen, som tittade på händelsen. Agerade de rätt eller fel? Vad var det som gjorde att de inte gick in och agerade? Var de rädda? Jag tyckte inte att de såg särskilt rädda ut. Tyckte de att det inte var deras sak eller ansvar att agera? Jag vet faktiskt inte hur de tänkte eller vad de grundade sin åsikt på. Men jag förstår att de tyckte att det inte var tillräckligt viktigt att agera.
Det kan vara så att en del tycker att det jag gjorde var felaktigt och inte minst oaktsamt, att jag hade kunnat bli drabbad själv. Andra tycker möjligtvis att det jag gjorde var bra och något att sträva efter. Min egen reflektion var och är att jag hellre gör en sak fel, än att inte göra någonting alls. Tänk om det hade hänt mig någonting när jag var ute på stan och ingen gick in och agerade för att hjälpa mig. Jag hade personligen velat att någon gjorde något för mig än ingenting alls. Eller om det var någon du kände.
Som jag ser det har vi alla ett ansvar att se till att göra vad vi kan för att leva i ett så bra samhälle som möjligt. Då menar jag alla. Om vi väljer att inte hjälpas åt i vårt samhälle visar vi våra barn och kommande generationer att vi ska sköta oss själva, att inte bry sig om sin medmänniska. Vi är det viktigaste som finns. Vi lever i ett samhälle med många utmaningar men visst vill vi lämna det här jordelivet genom att ha gjort samhället lite bättre, något bättre för någon annan, om än under en kort stund.