Det handlar inte om vem som är god eller ond - Oavsett hur självklar man anser den egna förträffligheten, rätten och det egna agerandet vara, så delas inte uppfattningen alltid av andra. I global säkerhetspolitik är en sådan hållning förenad med fara. Det skriver Jens Stilhoff Sörensen i en slutreplik om säkerhetspolitiken.
Linnea Hyléns replik på min artikel innehåller flera svepande påståenden utan kontext eller belägg och en del insinuationer, men med den tydliga poängen att Ryssland är en ond aggressiv stat som måste straffas. Hon beskriver Putin som "boven i dramat" och sätter nedvärderande citationstecken för "normal diplomatisk kultur". Likaså avfärdar hon det traditionella säkerhetsdilemmat, vilket hon inte tycks förstå. Förekomsten av russofobi avvisas och hon pläderar för sanktioner och svenskt Nato-medlemskap.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Säkerhetspolitik handlar inte om vem som är god eller ond utan om att skapa säkerhet. Då måste man tala med varandra för att inte göra ont värre. Konfliktanalys handlar om att förstå en konflikts dynamik, hur den eskalerar eller kan minskas, och om de olika parternas uppfattning. Att göra sådan analys innebär inte att ta ställning för en part. Hylén har missat poängen att det typiska i en eskalationskedja är att man endast ser motpartens senaste agerande och tolkar detta som aggressivt. Med automatik gör hon just detta med Ryssland. Det finns ingen konfliktanalys eller historisk reflektion och inget försök att analysera rysk perception. Endast ett hävdande av den egna liberala världsbilden där EU och Väst är goda. Hon insinuerar att Ryssland är en "skurk". Receptet är sanktioner och Nato-expansion (svenskt medlemskap) och inte "normal diplomatisk kultur".
Än mer riskfyllt är det om en av dessa konflikter ligger vid den ena stormaktens landgräns och innefattar miljoner landsmän. Slutligen är det synnerligen farligt när parterna har utvecklat nya vapensystem och lämnat gamla avtal. I en sådan situation handlar det inte om vem man anser god eller ond, utan om gemensam överlevnad.
Jag skrev inget om sanktioner men vi har femtio års forskning som visar att sådana sällan är framgångsrika. Det är därför man formulerat idén om ’smarta sanktioner’ riktade mot enskilda individer. När det gäller Ryssland är det uppenbart att sanktionerna inte har någon verkan och inte heller har någon förutsättning till detta. Ryssland har tagit omfattande åtgärder för att skydda sig och exempelvis utvecklat egna system för finanssektorn. Rysslands federala budget ligger på plus redan med ett oljepris under dagens och med ett stigande oljepris kommer den att stärkas. Ryssland är också alltför stort och har alternativ till EU och USA. En konsekvens är att Ryssland pressas närmre Kina. Här finns ett möjligt utbyte mellan kinesiskt investeringskapital, ryska vapen och rysk energi. Detta tydliggör också ett strategiskt perspektiv, vilket saknas i Hyléns resonemang. Ryssland bildar nya allianser och den globala liberala ordning Hylén talar om befinner sig i upplösning. I detta skede är diplomati viktigare än någonsin.
I grunden är sanktioner inte exempel på utrikespolitik utan på dess avsaknad. De är den diplomatiska motsvarigheten till att slänga på telefonen och vägra svara. Detta är inte en bra idé mellan kärnvapenmakter.
Vad gäller russofobi finns åtskilliga exempel från politiker och medier. Av utrymmesskäl räcker det att nämna USA:s FN-ambassadör Nikki Haley som i september sade att "lögn, fusk, och skurkaktigt beteende" är "norm i rysk kultur" och att "rysk korruption är ett virus" som man måste se upp inte "sprider sig till FN". Om Ryssland har hon också sagt: "vi slår dem när vi behöver". En tidigare europachef på amerikanska UD sade att hon sen ungdomen lärt sig att "all världens problem går tillbaka till Ryssland". John McCain sade att Ryssland bara är en "bensinstation förklädd till ett land" och Carl Bildt jämförde Putin med Hitler. I Ryssland där tjugofem miljoner dog i kriget mot Nazi-tyskland, inklusive flera av Putins nära släktingar, ansågs detta särskilt okänsligt. Russofobi har inte bara blivit ett inrikespolitiskt slagträ i USA utan är tillsammans med hatet mot Trump och Putin nu också ett säkerhetspolitiskt problem (se min artikel SvD 23/7).
Jens Stilhoff Sörensen
docent och lektor i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet (undervisar bland annat i internationella relationer och Rysslandstudier), seniorforskare vid Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik, har även tidigare arbetat som diplomat