EUs sanktioner är inte russofobi - När länder invaderar andra länder bör och ska inte oförrätten gå ostraffat förbi. Att EU och USA väljer att kritisera Rysslands agerande är ett sunt tecken, skriver Linnea Hylén i en replik till Jens Stilhoff Sörensen.
Hur skapar vi demokrati, fred och frihet? Om vi visste svaret på den frågan hade världen inte sett ut som den gör, men med historien i bakhuvudet kan vi navigera oss framåt i en allt mer orolig värld. Sedan murens fall har världen bestått av en multilateral ordning, men situationen är liksom den påstådda freden, inte längre evig. Det är med den liberala världsordningens existensberättigande som Jens Stilhoff Sörensen skrev på SvD Debatt (8/10) om sin oro inför det han menar är ett nytt kallt krig mellan västvärlden och Ryssland. Paradoxalt nog tycks han missa varför världen blivit oroligare, och svaret stavas varken EU eller USA.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Sörensen ger oss dock sin lösning på de ökade spänningarna mellan Ryssland, EU och Nato. Nu är det "dags att vakna upp och börja fokusera på allvaret och riskerna. En del av problemet är den ovan nämnda ökande russofobin såväl som hatet mot de båda presidenterna. Men det spelar här ingen roll vad man tycker om Ryssland eller om Putin. " Kort och gott ska EU:s och USA:s handelssanktioner mot Ryssland blåsas av. De iskalla relationerna ska tinas upp med en "traditionell diplomatisk kultur" och det hårda språkbruket ska tonas ned, då allt till syvende och sist kretsar kring säkerhetsdilemmat: "Säkerhetsdilemmat bestod i att den ena statens rustning för försvarssyfte automatiskt tolkades som aggressivt av dess motpart. "
Sörensen menar, trots de vackra orden om fred och diplomati, att EU och USA agerar utifrån en förlegad analys. I stället bör Rysslands upprustning, informationskrigföring, cyberattacker, trollfabriker, och inte minst den illegala annekteringen av Ukraina, inte uppfattas som ett hot mot den liberala världsordningen. I Sörensens värld är nästan allt i sin ordning, men boven i dramat är inte Putin, utan västvärlden som missförstår de ryska intentionerna.
Den liberala världsordningens största försvarare är inte Putin, då han är den största vinnaren på en återgång till 1900-talets stormaktspolitiska landskap. De ryska militära interventionerna i Tjetjenien, Georgien och Ukraina är flera, aggressiva exempel på ett land som efterfrågar stormaktsmarkör. Att Nato och EU kritiserar Ryssland för sin brist på att respektera grannländers suveränitet grundar sig inte i instinktiv "främlingsfientlighet" mot ryssar. Det är ett direkt resultat av omvärldens missnöje mot den ryska omvärldspolitiken, och inte någon konspiratorisk "russofobi" som riktar bort blicken från den riktiga skurken.
Sörensens resonemang leder oss (med rysk välsignelse) in på en farlig väg mot den liberala världsordningens förfall. När länder invaderar andra länder bör och ska inte oförrätten gå ostraffat förbi. Att EU och USA väljer att kritisera Rysslands agerande är ett sunt tecken från dem som mer än allt försvarar en fred som hotas från motparten. Frågan vi bör ställa oss är vilka medel Sörensen anser ska gälla i en världsordning där annekteringar inte bemöts av sanktioner.
Ryssland har gång på gång visat sig villiga att använda militära medel, även om Sörensen understryker utrikesminister Lavrovs ord om en saknad "traditionell diplomatisk kultur" med mindre "hat och hot". Översatt från ryska innebär det en efterfrågan på diplomatisk praxis där Ryssland fritt tillåts använda ekonomiska och militära medel mot forna, sovjetiska satellitstater. USA och EU bör i det ryska narrativet respektera Rysslands intressesfär och vad de tvingar mindre stater inom den att göra. Det är därför med all rätta som väst nu vidtar åtgärder för att visa missnöje mot det ryska stormaktsdrivna beteendet.
Nej, den besinning som Sörensen så ivrigt åberopar återfinns inte i hans resonemang. Den som innerligt vill bevara liberala värden, frihet och fred gör sig en otjänst av att tillämpa hans "lösningar". Om vi ska tala allvar är den enda besinningen som saknas hos Sörensen själv. Dock har han nästan rätt i en sak - det är dags att överge Wallströms utrikespolitik, men till förmån för ett svenskt medlemskap i Nato.
Linnea Hylén
ledarskribent för Södermanlands Nyheter, studerar statsvetenskap med inriktning säkerhet och krishantering vid Försvarshögskolan i Stockholm