Vart tog världen vägen i debatten? - Debatten illustrerade bristen på en svensk omvärldsagenda, och Per Bolund lät som om världens problem kan lösas i Sverige.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Tv-publikens reaktioner var entydiga. En riktigt dålig kväll blev det för regeringen och dess satellitpartier. Oppositionen dominerade både i duellerna och när alla fick delta.
Formen medger ingen fördjupning i sakfrågorna. Komplexa resonemang reduceras till ett kodspråk som förstås endast av de som är insatta i den politiska jargongen. Sjöstedt och Kristersson bemästrar formatet bäst, vilket också avspeglades i tittarnas omdömen.
I stället för att försöka beta av stora delar av det politiska fältet på två timmar med åtta deltagare borde public service kunna kosta på sig att satsa på debatter vars upplägg fördjupar kunskapen hos tittarna och tvingar partierna att redovisa en sammanhängande politik och hur målkonflikterna ska hanteras.
Det blev närmast parodiskt när elförsörjningens roll för att begränsa koldioxidutsläppen inte föranledde några följdfrågor, därför att programledarna hade bestämt sig för att partierna på någon minut skulle redogöra för vilka livsstilsförändringar som behövs för att begränsa utsläppen.
Men frågan är fylld med målkonflikter och gör därför behovet av att partierna redovisar sina prioriteringar och intresseavvägningar särskilt stort.
Därför var det också stilenligt att debattens viktigaste svar var icke-beskeden om Las. Löfven vidhöll att han tänkte smita ut bakvägen från januariavtalet men utan att säga det rent ut. Lööf lät det passera, medan luften sakta pös ut ur Sjöstedts misstroendeballong. Hoppet om att parterna löser frågan är det sista som överger partierna, som har lovat för mycket men orkar för lite.
Debatten illustrerade också bristen på en svensk omvärldsagenda. Detta följer i sin tur av att de omvärldsanalyser som görs alldeles för ofta bortser från konsekvenserna för Sverige av det som sker utanför våra gränser.
I höst ska riksdagen fatta ett nytt försvarsbeslut. Det sker i en alltmer osäker och farofylld omvärld. Med ett alltmer aggressivt Ryssland, och ett Nato som om tre veckor, om Trump blir återvald, kan vara på väg mot sitt sönderfall.
Coronakrisens effekter på den globala ekonomin har stor påverkan på Sverige som ett litet land och starkt beroende av en fungerande världshandel. Jimmie Åkesson av alla tog upp klimatkrisens globala dimension, medan Per Bolund lät som om världens problem kan lösas i Sverige. Ulf Kristersson relaterade också till omvärlden i sin duell om brottsligheten med statsministern.
På dessa områden har EU:s politik avgörande betydelse också för Sverige. Orkar EU stå emot trycket från ett alltmer konfrontatoriskt och problematiskt grannskap? Hur kommer EU:s ekonomier att klara återhämtningen när pandemin är över? Hur formar vi en kostnadseffektiv målrationell klimatpolitik med bevarad och helst förstärkt europeisk konkurrenskraft? Vad kan vi göra mer gemensamt i unionen för att bekämpa den gränsöverskridande brottsligheten?
Lägg till EU:s egna stora framtidsutmaningar - migrationsfrågan och gränsskyddet, de fortsatta relationerna med Storbritannien, digitaliseringen och konkurrensvillkoren inom tjänsteproduktionen, de återkommande kraven att ersätta subsidiariteten med harmoniseringar av skatte- och välfärdssystemen samt förhandlingsordningen på arbetsmarknaden.
Vore det inte en rimlig insats i allmänhetens tjänst att låta partiledarna berätta om sina respektive partiers agenda i dessa existentiella frågor för vårt land?