Derbyt sitter inte i själen som förr - När Zlatan Ibrahimovic vandrar ut på Old Traffords fläckfria gräsmatta idag är det svårt underskatta den kraftmätning som väntar.
Två miljardindustrier drabbar samman i drygt 90 minuters kamp. Det är flärd, vulgära övergångssummor och megastjärnor i en salig röra.
Ett helt annat derby än det som Åge Hareide upplevde som Cityspelare 1981-82.
- Då var Citys ekonomi riktigt dålig. När jag hade spelat 24 matcher blev jag utlånad till Norwich, inte för att jag varit dålig utan för en klausul som sa att vid 30 matcher skulle både jag och min tidigare klubb [Molde] ha mer betalt. Det var mycket oro i City på den tiden, laget åkte ur säsongen efter jag lämnat.
Pengar må ha saknats, men det fanns gott om känslor i Manchester. Åge Hareide minns sina derbyn med värme.
- Klubbarna var inte alls på samma nivå som idag, men betydelsen av matchen var enorm.
- Det här var dessutom en tid med mycket huliganer i England, polisuppbådet kring matcherna var massivt. Vi var tvungna att springa av plan för att de kastade stolar mot oss.
Med Åge Hareide - kallad "Oggy" under sin engelska sejour - som mittback fick Manchester City 0-0 hemma på Maine Road och 1-1 på Old Trafford.
- Jag hade order om att vara som ett frimärke på Bryan Robson, Englands främste på den tiden. Det var svårt, men jag stoppade honom från att göra mål.
- Jag har faktiskt 1-1-matchen på video, den bör inte visas för barn under tolv år. Jag är glad att domarna beskyddar spelarna bättre idag. Mot slutet av matchen blödde flera spelare. Och planen var stenhård, riktigt usel.
Vad var speciellt med den tidens Manchesterderby?
- Det var ju framför allt hur mycket det betydde för folket i staden, känslorna derbyt väckte. Till alla andra bortamatcher åkte vi i en fin och ny buss, men till Old Trafford tog vi den äldsta vi kunde hitta. Vi blev fullständigt bombarderade av ägg, tomater och sten. För mig var det chockartat.
Var City lillebror i Manchester?
- Nej, det vill jag inte säga. United hade förvisso vunnit Europacupen 1968 och ofta haft stora stjärnspelare. Men det var ju ett tag sedan, under 1970-talet hade klubben tappat. Och City hade ju vunnit Cupvinnarcupen.
De känslor som Åge Hareide upplevde på det tidiga 1980-talet har inte alltid funnits i stan. Klubbarna är grundade under 1800-talets andra halva. Då var de två av många i Manchester, och de första derbyna var relativt trivsamma tillställningar.
Men under säsongen 1904-05 kom klubbarna på kant med varandra som följd av en av fotbollshistoriens första mutskandaler. City förbjöd efter polisens utredning fem spelare - däribland stjärnan Billy Meredith - att någonsin representera klubben igen. Och dessa svarade med att skriva på för Manchester United och spela hem klubbens första ligatitel någonsin 1907-08.
En rivalitet var född, men vidare infekterad var den inte. Dessutom gjorde klubbarna under mellankrigstiden inga vidare sportsliga resultat, och derbyfrekvensen minskade då de tillbringar tid i andradivisionen vid olika tillfällen.
- Traditionellt är City stadens lag, tidigare hade man en ros - stadens symbol - i klubbmärket. Från början var United mer av en uppkomling i jämförelse. Man var katolikernas klubb med många irländare i laget. Citys supportrar tillhörde den borgliga medelklassen, säger Åge Hareide.
Någon rivalitet på grund av detta - likt den i Glasgow mellan Celtic och Rangers - var dock inte speciellt märkbar. Klubbarnas hade länge en skapligt nära relation. När Luftwaffe bombat sönder Old Trafford lät City dem hyra in sig på Maine Road.
Tiden efter andra världskriget började dock se en gryende antagonism. Då båda lagen var relativt framgångsrika under 1960- och 70-talet blev mötena laddade - och inte sällan brutala. Vintern 1970 bröt George Best benet på Glyn Pardoe med en ful tackling. Tre år senare fick polis ingripa efter att två spelare - en i vardera lag - vägrat lämna planen efter att ha fått röda kort.
Under mitten av 1980-talet svalnade derbyhetsen något, då City åkte ur högstaligan vid flera tillfällen. Samtidigt hade Uniteds rivalitet med Liverpool vuxit sig allt starkare, och kom att dominera fokus för klubbens supportrar.
Klyftan växte ytterligare under 1990-talet, då ett stjärnfyllt United höll till i Europatoppen medan City sladdade i seriesystemen.
Under det tidiga 2000-talet blev City åter ett stabilt Premier League-lag, men för United var mötena med Arsenal, Chelsea, Liverpool och under en period även Leeds alltjämnt hetare. Uniteds supportrar betraktade City mer som en irritation än en fiende.
Men det förhållandet har kommit att ändras under senare år.
Det kommer förstås ta lång tid innan City kan mäta sig med United rent historiskt. De röda har blivit mästare 20 gånger och vunnit FA-cupen vid tolv tillfällen, att jämföras med Citys fyra ligatitlar och fem FA-cuptriumfer.
Men det går inte att blunda för att City efter Schejk Mansours intåg 2008 kommit både ikapp och förbi sina grannar, vilket förstås spätt på rivaliteten.
Åge Hareide har svårt att känna igen sin gamla klubb.
- Min tröja hänger fortfarande där i klubbhuset. Men annars är det mesta borta från den tiden. Och den fenomenala atmosfären finns inte längre i England. Nu är det mest turister på läktarna. Jag var över för några år sedan och såg Chelsea-City, bredvid mig satt ett gäng japaner som jublade så fort någon sparkade bollen högt, suckar norrmannen.
Den 10 september 2016 står vi inför det mest uppskruvade Manchesterderbyt någonsin. Att lagen inlett säsongen med tre övertygande segrar drar knappast ner förväntningarna. Åge Hareide berättar han förstås håller på City i derbyt, men känslorna för matchen har svalnat.
- Fokuset ligger främst på Guardiola mot Mourinho. Matchen handlar mer om stjärnor än betydelsen för folket i staden.
- Derbyt sitter inte i själen som förr.