Behöver demokratier hjältar? - Det har gått tre år sedan Edward Snowden genom historiens största säkerhetsläcka avslöjade hur allomfattande den amerikanska övervakningen av de egna medborgarna har blivit. I tre år har han suttit fast i Moskva, tack vare en paradoxal gest från president Vladimir Putin, som själv prioriterar övervakning och sist av allt värnar medborgarnas privatliv.
Historien är tragisk, skakande, upplyftande och upplysande på samma gång. Snowdens namn fungerar som en påminnelse om att vi inte längre är ensamma ens i våra mest privata stunder. Finns det bara ett elektroniskt kommunikationsverktyg i närheten så finns det också en objuden gäst. Mikrofoner i väggen, lampan eller telefonen är gammaldags. Nu är vi så nära vi kan komma att ha en gäst inne i vårt huvud utan att ha ett chip inplanterat i hjärnbarken. Så länge du är ett socialt väsen och inte digital analfabet kommer du från och med nu alltid att följas av en skugga.
Den amerikanske regissören Oliver Stone har gjort en film om Snowden. Det är ingen thriller, Snowden skildrar som en helt vanlig man som bara gör sin demokratiska plikt. Han är självlärd och begåvad, och hans begåvning öppnar dörrar för honom, men han inser också att de öppna dörrarna leder rakt in i laglöshetens mörka rum. Om det finns en intrig så utspelar den sig snarare i Snowdens samvete och handlar om den elementära förmågan att skilja mellan rätt och fel.
Det är just skildringen av Snowden som en alldeles vanlig människa som gör filmen så lyckad och överraskande. Det är inte, som i den vanliga Hollywood-dramaturgin, hämnd eller personlig kränkning som driver honom. Det är hela tiden pliktkänsla, en pliktkänsla man mycket väl kan kalla patriotisk.
Filmens avslutning är rörande. En stor publik lyssnar till Snowden som talar till dem från en skärm. Plötsligt är vi bakom skärmen, tätt intill honom i Moskva. Och det är inte längre skådespelaren Joseph Gordon-Levitt som talar utan den verklige Edward Snowden som lämnar sitt testamente: "Jag är inte rädd för morgondagen, för jag gjorde vad jag skulle idag. "
Det har Oliver Stone också gjort, och när eftertexterna rullar avslöjas priset han fått betala för det. Ingen amerikansk producent har velat ställa sig bakom den en gång så firade Hollywood-regissören. Stone har tvingats söka sig till Europa för att hitta finansiering till sin kritiska film om Snowden.
Snowden är inte spion, varken agent eller dubbelagent. Han är något mycket mer rättframt och uppenbart, även om vi sällan tänker på ordets egentliga implikationer. Snowden är medborgare. Medborgare i en demokrati. Och med det följer också ett omfattande ansvar för det gemensamma. Han representerar själva kärnan i idén om medborgaren, att oavsett hur mycket ansvar vi delegerar till våra valda representanter, politikerna, så kan ansvaret för allas frihet och välfärd i slutändan inte delegeras. Det är därför samvetet är frihetens tvilling. Snowden är en plikttrogen medborgare som använder sin grundlagssäkrande rätt att avslöja statsmaktens övergrepp.
Bland mycket annat ville Snowden genom sina avslöjanden också vara en förebild. Han ville bana väg för andra. Hur är man en god medborgare när den egna regeringen bevisligen inte följer lagen och uppfyller sina förpliktelser? Det är den frågan Snowden reser och fortsätter resa. Det är därför vi varken kan eller bör bli färdiga med honom.
Hans agerande har inte kostat honom livet, men det kunde mycket väl ha gjort det. I gengäld har det kostat honom hans sociala liv. Redan när han klev på flyget till Hongkong visste han att hans liv aldrig skulle bli detsamma igen. Han skulle inte bara förlora sitt jobb, troligtvis skulle han heller aldrig få se sin familj, sin flickvän eller sina vänner igen. Ett avsked som kan jämföras med soldatens innan han drar ut i krig. Fast soldaten gör det med nationen bakom sig. Han backas upp av sin regering och ackompanjeras av medborgarnas och mediernas applåder. Om han återvänder väntar parader och flaggdagar. Ingen kommer att flagga för Snowden. För honom väntar blott ensamhet, rättegångar och fängelse. Eller ännu värre, ett plötsligt försvinnande.
Om Snowden själv hade en förebild var det Barack Obama, som valdes till president när Snowden bara var 24 år gammal och som väckte samma hopp i honom som i miljoner andra amerikaner. Det var samme Barack Obama som sedan svek och tvingade Snowden att vända sig mot sin egen regering. Som fördömde honom med orden: "Snowden är inte någon patriot. " Den tidigare vicepresidenten Dick Cheney stämplade Snowden som förrädare. Och idag kan man inte ta sig igenom den femte säsongen av den populära amerikanska serien "Homeland" utan att i början av varje avsnitt höra orden: "Snowden är en fegis", uttalade av en metallisk stämma som tillhör utrikesminister John Kerry.
Det krävdes med andra ord mod för att vara Edward Snowden, men inte det slags mod den hysteriska patriotismen erkänner, inte soldatens mod, utan den ganska vanliga medborgarens mod. Vad betyder det? Var kommer mod ifrån? Hur mobiliseras det? Finns det något som heter medborgarmod?
Allt kommer till en punkt då Snowden inser att någon måste avslöja hur monstruöst omfattande den amerikanska statens spioneri på de egna medborgarna är. Han inser också att den enda som kan göra det är han själv. Det kräver mod att göra det rätta. Han hade ju bara kunnat låta bli. Ingen ber honom. De flesta hade snarare avrått honom. Han är på ett enmansuppdrag, och han är sin egen uppdragsgivare.
Laura Poitras dokumenterar i sin Oscarsvinnande dokumentärfilm "Citizenfour" inte bara Snowdens handlingar. Hon dokumenterar också hans inre tillstånd. Medvetet eller omedvetet iscensätter hon hans oskuld. Han sitter på hotellrummets obäddade dubbelsäng, omgiven av vita lakan och kuddar, lutad mot en vit vägg. Han är klädd i vit t-tröja och hans hud är blek, som om han har hållit sig borta från solen. Rent scenografiskt är "Citizenfour" en studie i oskyldigt vitt. Men när historien fortlöper sker en förändring. Svarta skuggor växer fram under Snowdens ögon, tills han tycks titta fram ur två mörka hål. Det är rädslans signatur.
Var finns det en Snowden? Se dig omkring. Se in i dig själv. Hittar du honom?
Se på de danska förkämparna för yttrandefrihet. Reste de sig upp till Snowdens försvar? Var de inte mer upptagna med att försvara Dan Parks rätt att framställa sina motståndare som bortsprungna slavar eller lynchningsoffer svingande i galgen, vilket enligt dessa frihetskämpars skarpsinniga analyser inte alls var rasism utan en raffinerad postmodern ironi och därför en yttrandefrihetens vackraste blomma som ska försvaras med livet som insats. Men en man som sätter allt på spel för att avslöja en maktfullkomlig statsapparats övergrepp på demokratin? Öh?
Varför tror du att Snowden gick till Glenn Greenwald, en journalist som var lika ensam som han själv och vars enda tillgång var ett beskedligt frilanskontrakt med den brittiska tidningen The Guardian? Varför gjorde han inte som sina föregångare i den amerikanska historien, Daniel Ellsberg med de hemliga Pentagon-dokumenten om Vietnamkriget eller Bob Woodward och Carl Bernstein med sitt Watergate-avslöjandet? Varför gick han inte till New York Times eller Washington Post? Jo, för att dessa båda tidningars bevakning av Irakkriget tydligt visat att de villigt samarbetade med myndigheterna. Pressen som den fjärde statsmakten existerar inte längre.
Två ensamma män som räcker varandra handen och en idealistisk kvinnlig regissör som dokumenterar det hela. Det är Snowdenaffären som skakat om en världsmakt.
Behöver demokratier hjältar? Nej, i en fungerande demokrati behövs ingen Edward Snowden. I en sådan hade han varken blivit berömd eller utskälld, för att inte tala om jagad, för sina handlingar. Hans agerande skulle istället ha betraktats som något helt rutinmässigt, en medborgare som gör sin självklara plikt när han konfronteras med ett lagbrott.
Det hade istället varit männen bakom övervakningen, de som inte bara brutit mot lagen utan också ljugit för kongressen, som hade suttit på de anklagades bänk. Om de inte för länge sedan sökt asyl h