Löfven spelar skjortan av Alliansen - Regeringens överenskommelse om att särbehandla en stor grupp asylsökande från Afghanistan och ge dem en andra chans tolkas allmänt som en seger för Miljöpartiet. I själva verket är det Stefan Löfven som är den stora vinnaren. I ett smart - för att inte säga cyniskt - drag spelar han skjortan av Alliansen.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Många drar paralleller till hur Miljöpartiet drev på den socialdemokratiska regeringen Göran Persson 2005. Då var MP stödparti åt regeringen och kunde genom utpressning i budgetförhandlingarna få igenom en liknande amnesti. Den resulterade i omkring 17000 uppehållstillstånd. Socialdemokraternas eftergifter 2005 underströk bräckligheten i regeringsunderlaget, och kan snarast sägas ha hjälpt den borgerliga sidan under Fredrik Reinfeldt att vinna valet året efter.
Men den här gången är det annorlunda. Blickarna är förvisso riktade mot MP även denna gång, men när alla tittar åt andra hållet gör statsminister Stefan Löfven en dragning som förpassar Alliansen upp på läktaren.
Det är inte första gången Löfven ser pressad ut. Och det är inte första gången han grundlurar oppositionen. Det börjar nästan framträda ett mönster.
I december 2014 fälldes regeringen Löfvens budget i riksdagen, varpå Alliansen började packa flyttkartongerna för att ta över Rosenbad. Men statsministern chockade alla genom att utlysa extraval. De borgerliga partierna blev nervösa, och gick i stället med på den så kallade Decemberöverenskommelsen. Den höll i nio månader, formellt, men kan sägas gälla än i dag. Oppositionen släpper fortfarande igenom regeringens budgetar.
Vad som från början såg ut som en given seger för Alliansen vändes till handlingsförlamning så fort Stefan Löfven började spela tufft.
I våras briserade en av de största politiska skandalerna på flera decennier. Transportstyrelsen, en myndighet direkt underställd regeringen, hade en generaldirektör som uppsåtligen bröt mot lagen och riskerade rikets säkerhet genom att göra hemlig information tillgänglig för utländska intressen. Åtminstone två statsråd - dåvarande inrikesministern Anders Ygeman samt försvarsministern Peter Hultqvist - kunde beslås med att ha agerat (även med svenska mått) ansvarslöst i samband med händelseutvecklingen. Hela regeringens funktionssätt kunde ifrågasättas. Alliansen hotade med att rikta misstroende mot de två ministrarna. I förlängningen skulle detta avlöva Löfvens kabinett all trovärdighet i fråga om regeringsduglighet. Men Löfven satte sitt namn i pant för försvarsminister Hultqvist, och Alliansen backade.
Alliansen framstod plötsligt som oduglig och splittrad. Borgerligheten hade öppet mål, och regeringen kunde ha tvingats bort. I stället blev det en vinst för Löfven.
Nu framstår det som att Miljöpartiet har gjort afghanamnestin till kabinettsfråga och tvingat omkull Socialdemokraterna. Borgerliga pekar finger åt den svajiga regeringen. Men inte heller denna gång är allt vad det synes vara.
Förslaget om amnesti ska ju klubbas i riksdagen, mitt under valrörelsen. Och då spricker alla illusioner om den eniga Alliansen. Liberalerna och Centerpartiet kommer troligen att gå den rödgröna regeringen till mötes. Kanske även Kristdemokraterna. Moderaterna kommer att sitta med Sverigedemokraterna i knät.
Den som tror att detta handlar om att Stefan Löfven bryr sig om unga afghanska män, väljer att göra det lätt för sig. Pengarna spelar ingen roll heller. Inte heller rättsstatens principer, eller respekten för myndighetsbeslut.
Han gör vad som behövs för att behålla makten. Om det krävs att han ser ut som en förlorare i spelet mot Miljöpartiet så gör han det. Det övergripande målet är att förhindra borgerlig enighet.
Och Stefan Löfven är överlägset skickligast i det gamet. Han spelar skjortan av Alliansen, gång på gång.