Akilov borde aldrig ha varit här - I dag väcks äntligen åtal mot Rakhmat Akilov, om nu inget oförutsett försenar processen ytterligare. Det har snart gått ett år sedan dådet på Drottninggatan.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Det har varit ett dåligt år. Det är därför jag ser så grinig ut på tidningens bylinebild. Den togs i våras.
Jag har lagt tio år av mitt liv på att kartlägga och varna för jihadismens utbredning i Sverige. Ändå kan fem personer dödas mitt i Stockholm.
Jag ser det så här. Med en ansvarsfull politik hade Akilov inte varit här. Uzbekistan är en kustlös stat i Centralasien. Under 2000-talet har ändå 6645 asylsökande kommit därifrån, inte primärt för att Sverige är bäst lämpat att ta om hand uzbeker, utan på grund av att våra generösa regelverk har uppmuntrat till det. Så borde det inte ha fungerat.
Hade han ändå kommit hit, med en ansvarsfull politik, skulle han ha utvisats, eftersom en snabb kontroll skulle ha visat att han saknar asylskäl. I väntan på deportation skulle han ha suttit i förvar. Han skulle inte heller ha kunnat knyta några eventuella kontakter i Sverige, eftersom några jihadistiska miljöer inte skulle ha tillåtits växa fram. Med en ansvarsfull politik.
Akilov är en förväntad produkt av ett politiskt vanstyrt system.
Det har rått bred samsyn om migrationspolitiken. Den har bedrivits med de bästa intentioner, med mänskliga fri- och rättigheter som ledstjärna. Men i dess kölvatten har vi fått en växande mängd utanförskapsområden och en underklass efter etniska skiljelinjer. Här finns bland annat grogrund för den radikala islamism som är terrorns motor. Det har etablerats ett laglöst skuggsamhälle. I det rör sig hotfulla aktörer okontrollerat. Mycket talar för att problemen är permanenta.
Och det har gjorts med öppna ögon.
Den jihadistiska miljön har blivit tiofalt större. Vi har haft två terrordåd på Drottninggatan på mindre än ett decennium.
I Klarakvarteren. Det är nästan ironiskt. För femtio år sedan rev man här. Många svenska stadskärnor, i flera fall hundratals år gammal värdefull bebyggelse, jämnades med marken. Människors hem. Stockholmarnas hem.
Ett stenkast från platsen för Akilovs dåd hade Johan Tobias Sergel sin ateljé från år 1786. Han var Sveriges främsta bildhuggare. Men man valde att utplåna huset för att uppföra Hötorgscity. På stället står i dag en humoristisk bronsskulptur, föreställande en päronformad Sergel, rest 1990. Så beter sig ett land som spottar på sin historia.
Stadskärnorna ödelades med de bästa intentioner, i tämligen bred politisk enighet och med stora kommersiella intressen bakom.
Sverige blev förstås inte obeboeligt. Och Stockholm är fortfarande en underbar stad. Det finns skönhet också i det nya. Men ser man Anders Wahlgrens dokumentärfilmer "Staden i mitt hjärta" (1992), "En kluven stad" (1998) och "När Domus kom till stan" (2004) kan man inte undgå att bli arg. Oskattbara värden revs. Några decenniers vanskötsel slet upp ett djupt sår i samhället som aldrig läker.
Det var alldeles nyss. Och nu har vi gjort det igen. Vi rev Klara igen.
Jag tillhör världens mest privilegierade. Även ett dåligt år har jag det bättre än de flesta. Även om vi har skapat ett, för all överskådlig tid, olösbart problem med islamistisk terror, kommer jag att känna mig hemma här. Och mina barn har aldrig upplevt annat.
Men om jag, i min upphöjda sits, känner mig så här bitter, hur ska det då inte kännas för den som är verkligt drabbad?
Den som ser sin trappuppgång användas för knarkhandel? Den vars tonåring rånas på mobiltelefon och jacka?
Eller den som förlorade ett ben på Drottninggatan? Den som förlorade ett barn?
Det blev ett dåligt år.