Är det Nobels fredspris IOK suktar efter? - Olympiska invigningar är alltid politiskt laddade. Symboliken har nog ändå aldrig varit tydligare än när idrottare från Nord- och Sydkorea marscherade in tillsammans. Är det Nobels fredspris IOK suktar efter?
PYONGCHANG OS-elden är tänd, spelen kan börja. Den drygt två timmar långa invigningen i isande kvällskyla på Olympiastadion - som kostat drygt 800 miljoner att bygga och bara används vid fyra tillfällen innan den rivs - var en triumf för en hårt ansatt olympisk rörelse.
Detta är en personligt skriven text. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
IOK-presidenten Thomas Bach kunde sola sig i (medlar)glansen mellan de koreanska företrädarna från nord och syd och poängterade i sitt tal att ländernas gemensamma trupp under enad flagg var ett kraftfullt meddelande om fred till världen.
Vilka som har mest att vinna på den tillfälliga fusionen under spelen återstår att se. Klart är åtminstone att den internationella olympiska kommittén, IOK - i fredens tecken - stärkt sin image efter tidigare skandaler och kriser.
Det har handlat om allt från elefantiasisspel i diktaturstater och statsstött dopningsmygel, till korruption och problem att få demokratiska länder att ens vilja söka spelen.
Olympiska spel har ända sedan 1936, då Hitlers Nazityskland arrangerade både vinter- och sommarspelen, varit lika mycket politik som idrott. Propaganda och ett sätt att visa styrka, både för omvärlden och den egna befolkningen. Bröd och skådespel.
Vi har sett bojkotter under Kalla krigets dagar och terrorattentat som i München 1972. Den olympiska rörelsen har varit hotad, plågad och rejält ifrågasatt vid flera tillfällen - inte minst efter korruptionsskandalen med röstköp som gav Salt Lake City spelen 2002 - men alltid överlevt.
Invigningen av spelen i Pyeongchang var färgsprakande vacker för både ögon och öron och det gick inte att undgå för någon att fred och försoning var det överskuggande temat.
När Nordkorea avfyrade kärnvapenbestyckade robotar i höstas fanns farhågor att spelen inte skulle bli av. Säkerhetsläget var spänt, retoriken mellan framför allt USA och Nordkorea, hård.
Efter samtal iscensatta av IOK kom länderna efter nyår överens om att tävla under enda flagg. Relationerna tinades upp och säkerhetsläget stabiliserades, åtminstone tillfälligt.
Det är inte första gången som IOK agerar fredsmäklare. Men så är också grundpelaren i den olympiska andan förbrödring, tolerans, människors lika värde, fair play. Och fred.
Det är inte heller knappast någon hemlighet att IOK, inte minst under Juan Antonio Samaranchs ledning, suktade efter att få Nobels fredspris.
Men ännu har det inte hänt.
Jag pratade med SOK:s verksamhetschef Peter Reinebo om det. Han menade att det vore fel att ge IOK fredspriset, eftersom den välmående organisationen helt enkelt bara gör sitt jobb och inget extraordinärt.
IOK:s namn har visserligen fläckats ned av alla skandaler genom åren, men nog har man också gjort mycket gott i idrottens namn. IOK har hjälpt igång idrotten igen och byggt arenor i krigshärjade länder, gett hundratals miljoner till tredje världen i olika projekt och sett till att krigande länder försonats under olympiska spel. För två år sedan, i sommar-OS i Brasilien, tilläts också flyktingar utan nationstillhörighet bilda en egen trupp för första gången, och även om det må vara politiskt spel för galleriet ska Nord- och Sydkorea de facto tävla tillsammans här i Pyeongchang.
Nobels fredpris till IOK? Varför inte! Det borde åtminstone inte ligga organisationen i fatet att de ända sedan bildandet 1894 jobbat för fred.