Bortglömda flyktingarna Det var kaos och skräck - Bortglömda av omvärlden. Var femte av Centralafrikanska republikens invånare befinner sig på flykt. 278 000 av dem lever i Kamerun. Umaru Djaratou kämpar dagligen för att hennes sex barn ska få ett drägligt liv. Största ljuspunkten har varit tillgången på briketter att elda med. Nu hotas till och med den.
- De attackerade oss. Det var kaos och skräck. Jag var i butiken, min man var hemma när de beväpnade männen kom.
För drygt tre år sedan levde Umaru Djaratou med sin familj i en by nära staden Bozoum i Centralafrikanska republiken. Där var de huvudsakligen muslimer och stödde den muslimska Séléka-milisen som 2013 tog makten över landet genom en militärkupp. Därefter följde mord, plundringar och ett inbördeskrig mellan muslimer och kristna. De beväpnade männen som kom till byn tillhörde den kristna anti-balaka-milisen och de sköt för att döda.
Umaru Djaratou och hennes man lyckades fly med de sex barnen och ett hundratal andra bybor. Men under flykten blev de angripna.
- Vi hade slagit läger när anti-balaka-milisen kom ifatt oss. De sköt männen, min man dödades. Vi andra flydde in i skogen.
Så småningom tog de sig långsamt västerut mot Kamerun. Det tog dem över tre månader att komma till grannlandet.
SvD Världen - omvärldens viktigaste händelser direkt i din mejlkorg
- Vi var hundra som gav oss av från byn, men bara tio vuxna som kom fram.
Kamerunierna på andra sidan gränsen talade samma språk som flyktingarna, vilket underlättade mottagandet. De upplät mark och hjälpte de nyanlända, men snart uppstod också konflikter.
Kamerunierna är huvudsakligen jordbrukare, medan flyktingarna är boskapsskötare. Somliga hade lyckats få med sig sina djur och när dessa åt av jordbrukarnas grödor uppstod bråk. Det blev också irriterat när flyktingarna fällde träd för att få ved att elda med vid matlagning.
Det senare problemet fick en smart lösning i flyktinglägret Mbilé, där Umaru Djaratou bor, när ett biståndsprojekt startade tillverkning av briketter. Med hjälp av lera, vatten, salt och sågspån som blandas och torkas i solen, får invånarna, i såväl lägret som i de kringliggande byarna, ett utmärkt bränsle för att laga mat. Det är inte bara mer miljövänligt och mindre hälsovådligt för de som andas in röken. Det har också lett till minskat våld mot kvinnorna i flyktinglägret.
- Tidigare gick kvinnorna ut i skogen för att samla pinnar och ved att elda med. Då måste de gå långt utanför lägret och på vägen är de oskyddade. Kvinnor har både misshandlats och våldtagits. Det var ett stort problem, berättar Umaru Djaratou.
Eftersom det tog tid att få ihop tillräckligt med bränsle - ofta flera timmar - hände det ofta att kvinnorna inte hann ordna middagsmat i tid till dess att deras make kommit hem för kvällen.
- Mannen frågar: Om hon inte hunnit laga den så händer det att han slår henne, säger Umaru Djaratou.
Briketterna tillverkas i lägret däremot, vilket innebkvinnorna behöver inte längre gå ut på jakt efter pinnar.
Det tråkiga är att brikettprojektet är på väg att upphöra. Det löpte på under 18 månader och även om samtliga komponenter är gratis kostar det pengar att frakta sågspånet från sågverken på de dåliga vägarna.
- Det vore verkligen bra om det kunde fortsätta, säger Umaru Djaratou. Det har lett till så många bra saker.
Men framtiden ser osäker ut. Den tyska biståndsorganisationen GIZ som haft huvudansvaret för projektet förhandlar just nu med FN:s flyktingorgan UNHCR om vem som ska kunna sköta transporten.
Problemet är att det är svårt att få givarländer att skjuta till pengar till de centralafrikanska flyktingarna. De har hamnat i skuggan av kriget i Syrien och andra katastrofer.
2016 fick UNHCR ihop knappt 40 procent av de pengar de behövde till flyktingsituationen i Kamerun. För 2017 har de hittills fått ihop 17 procent. För verksamheten i Centralafrikanska republiken där det finns 440 000 internflyktingar och där halva befolkningen saknar tryggad livsmedelsförsörjning har man bara fått ihop 6 procent.
Det minskade givarintresset har fått till följd att FN:s världsmatprogram WFP sett sig tvungna att skära ned matransonerna för de centralafrikanska flyktingarna i Kamerun från den rekommenderade miniminivån 2 100 kilokalorier per dag till 1 050.
- Vi är mycket medvetna om den ekonomiska kris som råder i Europa, säger Ali Salihou, ungdomsledare i flyktinglägret Timangolo, som ligger 6 mil nordväst om Mbilé.
- Därför ber vi inte om mer pengar år efter år, men vi vädjar ändå om att få stöd för att anlägga en odling så att vi kan utveckla området och få något att göra så att vi kan försörja oss själva.
När det inte finns någon vettig sysselsättning blir det lätt så att många ägnar sig åt kriminalitet i stället, förklarar han.
Något som även Umaru Djaratou sett i sitt läger i Mbilé. Själv intalar hon sina sex barn att de måste respektera alla människor och sköta sig ordentligt.
- Jag säger åt dem att de måste gå i skolan och lära sig så mycket som möjligt. Det är deras enda chans att få en bättre framtid.
Umaru Djaratou har också engagerat sig på olika sätt för att förbättra sitt och andra flyktingars liv. Hon är ordförande för lägrets hälsokommitté, hjälper sjuka och driver dessutom en liten butik tillsammans med en släkting. När jag frågar var hon får energin ifrån säger hon att hon får sina idéer via hjärtat.
- Innan jag flydde levde jag ett modernt liv. Jag ser till att vi äter bra och håller oss friska. Men jag har inte gått i skolan. All min visdom kommer härifrån, säger hon och tar sig åt hjärtat.
Nu har hon bott tre år i flyktinglägret Mbilé. Första åren med väggar av plastpresenning. Sedan sju månader i ett tegelhus. Här lever hon och de tre yngsta barnen på omkring 10 kvadratmeter. De tre äldsta barnen bor i ett annat hus, men hon sköter även om dem. Lagar mat, tvättar, ser till att de går till koranskolan morgon och kväll och till den vanliga skolan däremellan. Där lär de sig franska, vilket är en fördel i det huvudsakligen franskspråkiga Kamerun.
Umaru Djaratou tror inte att hon kommer att återvända till Centralafrikanska republiken.
- Min man hade boskap, han hade två hus, jag kan inte få tillbaka dem. Jag hade en stor butik, den kan jag inte heller få tillbaka.
Om FN kunde garantera ett säkert återvändande och hjälpa dem på plats kanske hon kunde återvända. Men hon är skeptisk.
- Jag vill hitta en ny man att gifta mig med och stanna här.