Det finns fördelar med måttlig altruism - Både när det gäller flyktingfrågan och klimatförstörelsen finns det problem med överkrav på hur enskilda människor kan eller bör agera. Istället kan vi söka efter en måttlig altruism med vissa uppoffringar, skriver psykologen och författaren Billy Larsson.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Migrationsproblematiken kan se annorlunda ut än frågor kopplade till hur klimatförstörelsen ska bekämpas. Som psykolog ser jag dock många likheter.
På bägge områdena ställs frågor om solidaritet i vår tid - i migrationens fall med människor i den här världen, i klimatfrågan främst med framtidens människor. Bägge problemen har en också en enorm komplexitet, och dessutom kännetecknas båda av misslyckande. Dagens migrationspolitik har sviktande stöd genom att integrationen fungerar så dåligt, och klimatpolitiken håller på att fullständigt misslyckats eftersom vi lever med ökande utsläppsnivåer.
Misslyckandena ställer frågor om mänsklig motivation, och det går att förstå varför motivationsförsöken har misslyckats på bägge områdena. Det finns såväl gemensamma som specifika förklaringar.
Det som är gemensamt är att kraven på bägge områdena präglas av både överkrav och för låga krav. Överkraven innebär krav på mer uppoffringar än vad människor är villiga att acceptera, och för låga krav innebär underskattning av människans förmåga till solidaritet. En måttlig altruism är ett alternativ till både överkrav och för låga krav - mer om det längre fram.
Överkrav i migrationsfrågan uppkommer på flera sätt. Ett är via en absolut tolkning av rätten till asyl, där Sverige har skyldighet att ge asyl till de med asylskäl, oavsett konsekvenserna i Sverige. Ett annat argument är att klimatförändringarna driver flyktingströmmarna och därför har den rika världen en skyldighet att ta emot de som kommer hit. Bägge uppfattningarna leder lätt till en omfördelningspolitik som kan kallas utilitaristisk: fördelningen av resurser ska styras av hur de bäst kan göra nytta - befolkningen i den egna nationen har därför ingen rätt att ge sig själv en priviligierad ställning.
Uppfattningen kan synas sympatisk, men har en påtaglig brist: människans psyke fungerar inte utilitaristiskt. Vi ger en priviligierad position till de människor som står oss nära och som vi tycker om, och vi är beredda att ge människor i den egna nationen en priviligierad status, för annars kan inte ett välfärdssamhälle fungera.
När det gäller överkrav i klimatfrågan, innebär de sådant som att människor ska sluta flyga och sluta äta kött. Inte heller det går att få acceptans för hos en befolkningsmajoritet.
Överkraven har också sin motsats: då underskattas människans solidariska sida, och vi ska istället få fördelar. I migrationsfrågan ska vi då ta emot asylsökande för att det gynnar den ekonomiska tillväxten, eller för att lösa bristen på vårdpersonal. I klimatfrågan ska vi förespråka omställning för det ger "gröna jobb", för att cykla är bättre för hälsan än att åka bil, eller så ska vi minska vår konsumtion genom kortare arbetstid och få mer tid att med familjen och baka eget surdegsbröd.
Här får alltså det solidariska tänkandet stryka på foten, till förmån för egoistiska argument. Denna position har inte heller lyckats, och det är inte konstigt. Sådana argument reducerar oss till egoistiska nyttokalkylerare, men människor vill hjälpa de som är mer utsatta, men bara under vissa omständigheter. Och då är vi inne på specifika förklaringar till misslyckandena.
På migrationens och integrationens område, är de specifika skälen för misslyckandet två.
Många uppskattar att Sverige delar med sig av ekonomiska resurser till de som lider av krig och förtryck, men det gäller att vara någorlunda säker på att resurserna går till de som har det riktigt svårt. Dagens migrationspolitik gynnar främst unga män med ekonomisk uppbackning samt flyktingsmugglare. För den som är vän av solidaritet med de mest utsatta blir det ett misslyckande. Här erbjuder systemet med kvotflyktingar ett bättre alternativ. Och i desto högre grad Sverige kan gå över till ett sådant system, desto lättare blir det att få gehör för hjälp till människor på flykt.
Misslyckandet beror också på den bristande integrationen. Människor inser att om det kommer personer till Sverige från andra världsdelar uppstår kulturkrockar. Men det som är svårt att få folkligt stöd för är om integrationsprocessen blir så bristfällig att långsiktiga och negativa konsekvenser uppkommer. Där har Sverige hamnat. Nästan var sjätte niondeklassare i Sveriges största städer upplever hedersförtryck. Det finns så hårt segregerade områden att barnen får svårt att lära sig svenska, vilket förstås försvårar skolgången och därmed utsikterna på arbetsmarknaden. Det kan vara svårt att sympatisera med en politik som lett till sådana konsekvenser. Den som är kritisk behöver därför inte vara osolidarisk och rasistisk, det kan man vara även på empatisk grund.
Den specifika förklaringen till misslyckandet i klimatfrågan har att göra med att omställning till ett samhälle med låga utsläppsnivåer inte präglar politiken. Den bristen hänger samman med att klimatfrågan inte ses som vad den är: världens största rättviseproblem, eftersom klimatförsämrandet är ett gigantiskt hot mot framtidens människor under hundratals och kanske tusentals år.
Ett Sverige präglat att måttlig altruism gentemot både utsatta människor i dagens värld och kommande generationer, det vore att balanserat alternativ till både utilitaristiskt präglade krav och win-win-tänkande. Det är också den vision som sannolikt bäst gynnar mänskligheten på lång sikt - och den har bärkraft under hela det innevarande seklet.
Billy Larsson
leg psykolog, fil dr i psykologi, författare till boken "Klimatkatastrofens psykologi och mänsklighetens framtid: Det etiska alternativet"