Ett fruktansvärt slöseri - Mannen kommer fram till mig. Vad gör vi? säger han lika uppgiven som upprörd och slår ut med händerna. Vi befinner oss båda på en konferens för den sektor som kallar sig idéburen, och han är en av dem som arbetar i mottagandet och hanteringen av ensamkommande unga. Precis som läraren Zulmay Afzali beskrev på ledarsidan förra veckan (SvD 14/10), har han sett hur killarna har ansträngt sig för att snabbt lära sig språket och sederna för att kunna passa in. Nu börjar avvisningsbeskeden komma. Frustration, oro, upprivenhet. Sorg, ilska, bitterhet.
Ja, vad gör vi? Många av dem kan nu förväntas gå under jorden, in i skuggsamhällets liv. Tillvaron i Sverige är numera en bekant för dem, och tid och möda har lagts på att anpassa sig till det svenska. Hoppet om en framtid här är tänt. Att bli sänd till en oviss tillvaro i exempelvis Afghanistan framstår för många som skrämmande, i synnerhet som många av dem inte har något att återvända till; deras familjer finns inte längre kvar där. Det går att förstå dem, och den utsatthet de befinner sig i. Och som har visats i flera starka reportage bär flera av dem sin familjs förväntan på att de ska utgöra dörröppnare.
Men på samma sätt som det tidigare ansågs fruktansvärt att antyda att det kunde förekomma att somliga som hävdade att de var minderåriga, i själva verket var vuxna, gick det heller inte tidigare att tala om det fenomen som i invandringsnegativa kretsar anklagande har kallats "ankarbarn" (från det amerikanska anchor baby, och som handlar om att den minderårige kan fungera som inträdesnyckel för resten av familjen som kan invandra som anhöriga). 2012 fastslogs både av regeringens utredare, Migrationsverket, SVT och SR att det blott var en illasinnad myt. Men bland tjänstemän och volontärer som arbetat med asylsökande har fenomenet varken varit okänt, märkligt eller klandervärt; alla som kan kombinera aktuell länderkunskap med en gnutta empati och inkänningsförmåga begriper förstås vilka olika incitament som kan påverka människors val.
En tonåring är både stark och skör. Stark nog att klara en hel del umbäranden. Skör i gränslandet mellan den krävande vuxenheten och samtidigt i lika stort behov av omsorg och bekräftelse som vad små barn behöver (det behovet följer oss genom livet).
Av de 162 877 asylansökningar som inkom förra året registrerades 35 369 som ensamkommande minderåriga. Det är en ansenlig mängd unga människor med behov som de behöver få tillgodosedda - både materiella och känslomässiga. Men redan 2013 näpstes den tidigare migrationsministern både av sin statsminister och sitt ungdomsförbund vilka därmed accepterade och befäste den då rådande tankeregeln som sade att allt tal om mängd och kapacitet (den s k volymfrågan) var att betrakta som förbjudet. Resultatet? Att många av dessa unga nu befinner sig i en situation som bara kan kallas förödande riskabel.
En av dem som borde få medalj för insatser gjorda i flyktingkrisen och dess spår är Lasse Siggelin på Gotland som jag har intervjuat tidigare (SvD 18/7-15, 31/10-15). I juli i fjol uttryckte han en positiv förväntan, sade att "varje nyhet om ensamkommande ökar trycket på kommunerna, och behovet av förändring". Ja, trycket ökade, men förändringen uteblev. Nu är han mer dämpad i sin optimism, för att uttrycka det milt, men jobbar på. Han har daglig kontakt med många av de ensamkommande, och försöker rädda liv, ett efter ett. Men det är tungt och han är bedrövad över utvecklingen. De som försöker undvika utvisning hamnar lätt i ett ingenmansland med droger och kriminalitet. Om de blir tagna av polisen, placeras de ofta i förvar i regi av Statens institutionsstyrelse.
En kille han har haft kontakt med gled iväg åt fel håll, började röka hasch och höll sig undan. Lasse och hans fru tog hem honom till sig några dygn och stärkte honom att ta kontakt med de sociala myndigheterna. Så blev det, och han erbjöds plats på ett HVB-hem.
- Jag sa till honom att "nu tar du den här chansen, låter bli haschet och så sköter du dig". Han gjorde som jag sa, men vad hände sedan? Efter två veckor rymde han från HVB:t, och ringde mig. "Åh, men varför rymde du?" frågade jag. Då sade han "men Lasse, du sa till mig att jag inte fick röka hasch. Men på HVB rökte alla hasch. Jag kan inte vara kvar där, det förstår du väl?".
Ja, man förstår. Så vad ska han göra?
Hösten 2015 var den då många fick lära sig att det finns målkonflikter i tillvaron. Effekten av dem kan få vem som helst att bli galen. Att Migrationsverket numera har ett mindre boendetryck gör att de säger upp kontrakten med upphandlade privata boenden runt om i landet och i stället slussar asylsökande till verkets egna boenden. Man jämkar ihop, försöker undvika vakanta platser och koncentrerar.
Detta vore en så kallad no brainer om det bara fanns en sida av saken, att skattebetalarna inte ska behöva betala för oanvända boendeplatser. Men precis som med mycket annat finns fler aspekter.
Vad som samtidigt sker är ju också att man rycker upp människor - somliga av dem utgörs av dessa ensamma tonåringar - som bildligt lyckats hitta fast mark under fötterna, börjat bekanta sig med omgivningen, byggt relationer och nätverk. Barnen har gått till skolan och börjat få kontakt med sina klasskompisar. Somliga av de vuxna har lyckats hitta praktikplatser. Att slita upp dem och sätta ner dem någon annanstans blir delvis att börja om från början, och därmed förlänga integrationsprocessen. Någon skulle behöva räkna på den samhällsekonomiska effekten - min misstanke är att det som sparas igen på gungorna riskerar att kosta mer i karusellen.
En annan målkonflikt: Sverige vill ha en rättssäker prövning av asylskäl. En hedervärd inställning. Samtidigt förväntas väntetiden gå upp till 15 månader på grund av mängden. Sådana väntetider är ett effektivt sätt att förgöra människors ork och ambition. Passivitet kan grundläggas som sedan är svår att bryta, och den stress och frustration som byggs upp kan ta sig fruktansvärda uttryck. Så vad gör vi?
"Vi kan inte ta ansvar för alla Mellanösterns tonårspojkar", sade Morgan Johansson i Agenda förra söndagen (23/10). Det lätta är att avfärda honom som "inhuman". Men i sak har han naturligtvis helt rätt. En fråga som emellertid bör ställas är: Vad har Sverige för ansvar för de tonårspojkar från Mellanöstern som både dåvarande och nuvarande statsminister med retoriska jättemegafoner lockade att företa sig en riskfylld resa hit? De som nu alldeles uppenbart är här och redan är en del av vårt samhälle.
Ja, vad säger ni som vägrade prata kapacitet tidigare? Får vi höra? "Det var aldrig meningen att alla skulle få stanna", meddelades när pendeln svängde från Aftonbladets ledarredaktion, som under en period inte ville tillstå att det fanns någon begränsning alls. Man kan tycka att det hade varit mer hederligt att uttrycka just det lite tidigare.
För nu behöver vi prata. Och det här jobbiga att det inte räcker med enbart god intention, försvinner inte. Häromdagen skrev kollegan Per Gudmundson (svd. se 28/10) om Migrationsverkets prognos för antalet ansökningar om uppehållstillstånd för anhöriginvandring som väntas från i år till 2020: 374 000. Varsågod, en målkonflikt till.
Ty det är självklart att familjer mår bättre i självvald gemenskap än påtvingad splittring. Att enade och inte delade familjer givetvis har bättre förutsättningar för det arbete som integration i ett nytt land innebär. Och samtidigt är det också uppenbart att Sverige med nuvarande design på sina system inte kommer att kunna ge alla som vill den möjligheten. Så den som vill tala stort om det självklart humana i återförening, bör också delta lika helhjärtat i utvecklandet av praktiska tillvägagångssätt för att göra det möjligt.
Vi har lärt oss att människor (även) i vår omvärld svarar på de incitament vi ställer upp. Nu befinner sig tusentals och åter tusentals människor, många av dem bara i tonåren, i limbo i vårt land. Det är en mänsklig nedbrytningsprocess som pågår, ett destruktivt slöseri med mänsklig kapacitet.