Johansson önsketänker om migrationsuppgörelse - Att Ylva Johansson tvingas återkomma till Europaparlamentet med mer detaljerade svar är i sig ingen stor sak. Men att hon inte kunde säga något om sin plan för att åstadkomma en gemensam asylpolitik tyder på att hon står handfallen.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Ylva Johansson hade svårt att ge tydliga svar när hon frågades ut av Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter, och efter utfrågningen fick hon inte det godkännande som hon behöver. I stället blev domen att hon ska återkomma med mer detaljerade svar. Först därefter tar parlamentet ställning.
En av de närvarande Europaparlamentarikerna gav Johansson titeln komma-tillbaka-kommissionären, efter att hon gång på gång bad om att få återkomma senare med svar på de frågor som ställdes.
Titeln är inte helt rättvis, för vissa av hennes besked var ändå tydliga. Hon vill att EU:s inre gränskontroller ska bort, hon vill tillåta frivilligorganisationer att fortsätta transportera flyktingar över Medelhavet och hon anser inte att Sverige, med undantag av 2015 och 2016, har haft en anmärkningsvärt hög invandring.
Man kan alltså inte anklaga Johansson för att i största allmänhet väja undan för allt kontroversiellt. De frågor som hon ändå duckade för var främst de som rörde en ny gemensam flyktingpolitik, förmodligen på grund av att hon helt enkelt inte vet hur hon ska gå tillväga. Som hon själv påpekade har andra försökt ena medlemsländerna och misslyckats.
Är det överhuvud taget möjligt att formulera förslag som får medlemsländer med helt olika målsättningar - medlemsländer som ibland kanske inte ens vill ha ett gemensamt regelverk - att komma överens? Sverige vill att EU fortsätter ta emot ett stort antal flyktingar varje år, men att mottagandet ska fördelas mer jämnt. Med den utgångspunkten är det flera regeringar i Centraleuropa som säger stopp redan innan samtalen börjar. De undrar, med viss rätt, varför de ska ta konsekvenserna av att EU-länder i väst lockar till sig migrantströmmar med generösa regler för uppehållstillstånd och omfattande sociala skyddsnät.
När Ylva Johansson fick sin portfölj var det glada tongångar. “Jag är jätteglad för den här portföljen. Mitt uppdrag blir att göra ett omtag kring en rad svåra frågor som kräver lösning, både ett fungerande asylsystem och ett fungerande Schengen", var hennes reaktion när Ursula von der Leyen meddelade hur kommissionens ansvarsområden hade fördelats.
Allt detta är förstås lätt att hålla med om. Vem vill inte att asylsystemet och Schengensamarbetet ska fungera? Frågan är bara hur det ska gå till.
Att Sveriges kandidat till Europakommissionen tvingas återkomma till parlamentet med fler svar innan hon kan bli godkänd är i sig ingen stor sak. Det fick även Cecilia Malmström göra. De uteblivna svaren i utskottsförhör är dock en första indikation på hur svårt det blir att lyckas.
När hon väl är installerad som EU-kommissionär - och det lär hon till slut bli - börjar Johanssons ökenvandring. Att både hon själv och Stefan Löfven säger att EU måste nå fram till en gemensam lösning betyder inte att det blir så. Med tiden kommer det tvärtom bli alltmer uppenbart att den svenska regeringen önsketänker när den pekar ut EU som lösningen på Sveriges migrationsutmaning.
Tf